SNTSG är namnet på Guatemalas fackförbund för vårdarbetare. Förbundet organiserar alla i vården: från städare, undersköterskor och ambulanssjukvårdare till sjuksköterskor och läkare. Deras lokal är ett enkelt envåningshus i landets huvudstad Guatemala City. På husväggen utanför har någon målat dit två händer med röd färg som ska föreställa blod. En påminnelse.

Fackets viceordförande, undersköterskan Regina Ruano, tar emot på kontoret där en stor röd banderoll med Che Guevaras berömda porträtt pryder långväggen.

Bara dagen innan KA kommer på besök har Regina tagit emot tre dödshot via e-post. Vardag.

– Det är hemskt att säga, men man blir van.

Att jämföra den fackliga verkligheten i Guatemala med den i Sverige är lite som att jämföra natten med dagen. Trots att SNTSG är ett rikstäckande förbund i ett land med över 15 miljoner invånare organiserar förbundet endast 22 000 arbetare. En förklaring till det är att lagen i Guatemala förbjuder arbetare utan fast jobb att gå med i facket. Men en viktigare förklaring är landets våldsamma historia. Under åren 1954 till 1996 plågades landet av ett blodigt inbördeskrig och styrdes av en högerinriktad militärjunta som inte tillät någon facklig verksamhet överhuvudtaget. Fackförbund är således en relativt ny företeelse i landet.

Och bara för att det sedan 18 år formellt råder fred har inte blodet slutat rinna. Kriminaliteten är omfattande och så kallade ”maras”, ungdomsgäng, gör huvudstaden till en av de värsta i världen sett ur säkerhetssynpunkt. Kanske än värre är den organiserade narkotikarelaterade brottsligheten som har förgreningar långt upp i statshierarkin. Det har lett till en verklighet med över 15 mord om dagen. Lägg till det en omfattande straffrihet, där misstänkta ofta går fria på grund av ett rättssamhälle som inte fungerar.

De ringde min dotter och hotade att ha ihjäl henne och hennes dotter, alltså mitt barnbarn. Det är det värsta, när de ger sig på oskyldiga anhöriga.

Guatemala är ett ojämlikt samhälle: den rikaste tiondelen tjänar nära hälften av de sammanlagda inkomsterna. En av de viktigaste krafterna för att förändra detta är fackföreningsrörelsen och det är förklaringen till att facket ses som ett så pass stort hot.

– Det våld som drabbar oss ledare gör också naturligtvis att det är svårt att organisera och få folk att bli medlemmar, konstaterar Regina Ruano.

Bredvid den stora röda fanan med Che Guevara-porträttet hänger en annan fana med ett porträtt av Carlos Hernandez. Regina har nära till skratt och verkar leva på en stor dos galghumor. Men när hon talar om Carlos Hernandez börjar hennes röst att stocka sig.

– Han var en stor ledare, en stor ideolog.

Carlos Hernandez satt i styrelsen för vårdarbetarfacket när han i februari 2013   mottog ett dödshot på telefon.
Två veckor senare sköts han till döds av två män på en motorcykel. Mordet är inte uppklarat.

Också Regina har tagit emot rena dödshot via telefon, men hon tycker att det är värre när de ger sig på hennes omgivning.

– De ringde min dotter och hotade att ha ihjäl henne och hennes dotter, alltså mitt barnbarn. Det är det värsta, när de ger sig på oskyldiga anhöriga.

Jag frågar henne om hon polisanmäler hoten och det säger hon att hon gör.

– Men det blir lite skrattretande när polisen erbjuder sig att ställa fyra beväpnade poliser här utanför vårt kontor som skydd. Samtidigt vet vi att flera av hoten kommer just från korrumperade poliser. Vilken säkerhet blir det då att ha fyra av dem här utanför vår ytterdörr?

I stället har man skapat sina egna säkerhetsregler. Som att inte gå ut efter mörkrets inbrott alls och att inte lämna fackkontoret ensamma, de går alltid två och två.

Ibland hjälper det inte. SNTSG:s ordförande heter Luis Lara. Hans son var bara tolv år när han mördades på grund av faderns aktivism och som en följd av det har Laras dotter flyttat till Kanada för att rädda sitt liv.

Vad får er att fortsätta, trots mord och dödshot?

– Hoppet, svarar Regina direkt. Hoppet om en bättre värld, ett bättre Guatemala där arbetarnas rättigheter respekteras och där rättvisa råder. För jag vet att social dialog är det enda som kan rädda det här landet.

Guatemala

Invånarantal: 15 miljoner (Sverige: 9 miljoner).
Läs- och skrivkunnighet: 76 % (Sverige: 99 %).
Medellivslängd: 71 år (Sverige: 82 år).
Facklig organisationsgrad: 1,6 % (Sverige: 70 %).
BNP/invånare: 5 300 dollar, plats 157 i världen (Sverige: 40 900 dollar, plats 26 i världen).
Arbetslöshet: 4,1 % (Sverige: 8,1 %).