Högt i en tallbacke har Rodney Skoglund och hans fru Elise byggt sitt vackra röda timmerhus. Nedanför oss ligger sjön Lill-Ecklingen och till vänster om familjens brygga står huset som Rodney gjort i ordning till barnen. Nu bor en av döttrarna där. Vi går in i köket där det doftar ljuvligt från spisen: köttfärslimpa med grönpepparsås och nygjord lingonsylt.

– Det var bra att jag hade nåt att göra så jag inte hann sitta här och gruva mig och bli ännu mer nervös, säger Rodney med ett leende, men handen darrar.

Han stannar upp, drar några djupa andetag med händerna på köksstolen.

I juli förra året drabbades Rodney Skoglund av en akut stressreaktion. Han hade varit till sommarstugan och reparerat och röjt buskar. På eftermiddagen skulle han åka till jobbet på gruppboendet för utvecklingsstörda vuxna i Delsbo. På väg ut i bilen stramade det plötsligt över bröstet.

– Jag trodde det var en hjärtinfarkt. Man vart rädd helt enkelt, berättar Rodney.

På vårdcentralen visade proverna ingenting. Han gick på semester, men kände ingen ork. Och stressen den rusade i kroppen när som helst. På Ica fyllde han vagnen, drog kortet i kassan men lämnade allt och gick ut i bilen. När familjen satt vid middagsbordet och pratade, satt Rodney där han med. Fast det kändes som han såg på, borta vid diskbänken.

Jag som har varit en människa som idrottat och gillat att ta i, jag kunde inte ens borsta tänderna.

I augusti blev han sjukskriven, men ville snabbt prova att jobba halvtid.

– Efter tre veckor var jag så skakis i benen att chefen fick skjutsa hem mig.

Det skulle ta en sådan vända till innan Rodney verkligen förstod. Han kunde inte jobba.

– Jag som har varit en människa som idrottat och gillat att ta i, jag kunde inte ens borsta tänderna. Jag tyckte till slut att himlen blev grå, rullgardinen gick ner.

Rodney fick diagnosen svår utmattningsdepression. När det var som värst fick han äta både antidepressiva och lugnande mot ångesten, för att inte flyga genom taket.

Nu började en långsam färd tillbaka till den lite starkare man han är i dag. Arbetsgivaren ordnade stressterapeut, landstinget kbt (kognitiv beteendeterapi) och mindfulness och han började arbetsträna på 25 procent, som nu blivit 50. Chefen har plockat bort det som tröttar mest.

– Hon har sagt att du ska inte hålla på med något administrativt, ringa och dona. Jag gör toalettbesök, lagar mat, går ut och går och ger dom en kram.

Rodney Skoglund har avsagt sig alla uppdrag. Han klarar ett halvt personalmöte. Han jobbar inte längre skift.

– Jag har fuskat med sömnen i många år. Kom jag hem klockan åtta på morgonen efter ett nattskift kunde jag passa på att klyva lite ved innan jag gick och la mig. Eller skjutsa ungarna någonstans.

Det går inte att bara bry sig och ge. Det är nästan lite så att man måste vara mer egoistisk.

Själv tror han att det var lika mycket fritiden som drev honom in i väggen.

– Men arbetet har förändrats, vi ska dokumentera mer nu och det är mer splittrade arbetsuppgifter. När man kommer hem funderar man på om man har gjort allt man ska.

Rodney har tänkt på det där med att vara av den omtänksamma sorten. Hur han alltid ska göra det där sista, fast tröttheten lurar i bakgrunden.

– Det går inte att bara bry sig och ge. Det är nästan lite så att man måste vara mer egoistisk, säger han när vi slår oss ner för lite kokkaffe och äppelkaka.

I dag kan Rodney borsta tänd­erna och raka sig på samma dag. Han behöver inte längre gå ut när Elise sätter på elvispen för att baka sockerkaka. Bitvis kan han följa sitt lag Arsenal när det är match på tv. Han kan till och med sätta på stereon och lyssna på 70-talsfavoriten Nazareth. En liten stund, på låg volym.

– Det blir bättre en nivå i taget, men jag vet att det kommer ta tid. Jag kommer nog alltid att vara stresskänslig och kanske måste jag jobba lite mindre, säger Rodney och skiner upp.

– Jag skulle egentligen vilja göra nåt praktiskt, jobba i skogen eller tänk att bara stå och måla hus en hel dag och sen gå hem när man är färdig.