Ungdomshus är framtiden
Det ringer en kvinna som heter Brita som vill att jag ska komma och prata. Det är sånt jag tycker är kul. Jag brukar vara ute och prata om min och Astrids bok Dina brev lägger jag under madrassen. De som kommer brukar vara minst trettio år och de sitter stilla i en timme utan problem. Men nu gäller det ungdomar. Det är väl tveksamt om de vill lyssna på mig, tänker jag. Och det här ska dessutom vara i Ulricehamn. Där var jag själv ungdom en gång och det var så jobbigt att jag flyttade från stan redan när jag var tretton. Året var 1972 och det är först nu jag börjar få till min relation med Ulricehamn. Minnena har legat och skavt.
Det där säger jag inte till Brita. Jag säger att vi gör ett försök. Du kan väl titta in på Ungdomens Hus och se hur vi har det, säger Brita.
Jag ringer på dörrklockan till Nygatan 21 en kväll. Där inne faller alla mina föreställningar om hur det ska se ut på en kommunal ungdomsgård. Det är tända ljus, kakelugnar och vackra saker så långt ögat ser. Och ingen sån där musik som vi gamlingar klarar i högst fem minuter. Ingen musik är på över huvud taget.
– Vi har hållit på i tre år och inte haft ett blyertsstreck på tapeterna, säger Brita. De som kommer hit har själva bestämt att man ska ta av sig skorna.
Brita säger att en viktig sak är att uppmuntra vars och ens intressen. Här finns massor med verksamheter som man kan utvecklas i. Men det allra viktigaste är att känna att man får vara den man är. Oavsett vad man gör och kan. Jag får för mig att detta är hemligheten. Här är man personligen välkommen. Här tycker personalen om varenda en som stiger över tröskeln. Det märks. Det känner jag i väggarna.
När jag sitter på bussen hem tror jag nästan att jag har drömt. Tänk om det funnits något liknande för länge sen och om jag hade vågat gå dit. Hur hade Sverige sett ut om varje kommun förstått det här?
Jag kikar i broschyrerna jag fått. Det har gjorts en stor undersökning. En förkrossande majoritet av besökarna känner sig trygga, respekterade och bekräftade. Nedläggning skulle betyda näst intill katastrof. ”Mitt andra hem”, ”En plats där man alltid är välkommen”, ”Jag träffar kompisar och spelar och vi har jättekul med varandra för att dom som jobbar i ungdomshuset dom är jättesnälla.”
Jag har inte drömt. Gode Gud, gör så att det blir ett ungdomshus i varje liten håla hela vägen från Haparanda till Ystad. Detta är vad framtiden behöver, inget tvivel om den saken.
Ja
till självförtroende.
Nej
till jante.
