Hallå där: Lena Sohl

Varför har klassresan blivit ett hyllat ideal?

– Det är lite som den amerikanska drömmen i Sverige. Historiskt kan man se det som en del i välfärdsprojektet. Det jag är ute efter är att det nu skett ett ganska tydligt nyliberalt skifte där nedmonteringen av välfärdsstaten har varit påtaglig. Då har den kollektiva klassresan i välfärdsstatens regi förändrats till att bli ett mycket mer individualiserat projekt. Det är den politiska och ideologiska förändringen som jag velat beskriva. Klassresan har gått från att vara en möjlighet till en nödvändighet.

Vad gjorde dig intresserad av att undersöka klassresan som fenomen?

– Framför allt för att det har diskuterats mycket i offentligheten. Det har skrivits flera romaner om kvinnors klassresor, men att man diskuterade klassresor mer än klass. Den andra delen var att jag ville bidra till klassforskningen med kvinnors erfarenheter.

Vilka nya perspektiv har ditt avstamp ur feministisk teori gett?

– Traditionellt sett, kan man lite tillspetsat säga, har mycket av den klassforskning som gjorts, skrivits av män för män och om män. Jag har velat skriva en annan historia. Alla mina resonemang är baserade på kvinnors erfarenheter av att växa upp som arbetarklass i Sverige. Mitt syfte har varit att göra upp med en manligt orienterad klassforskning och bidra med en annan syn på vad klass är. Könsaspekten gör att män och kvinnor inte positionerar sig på samma sätt i relation till klass. Och en del av dem jag pratat med har inte känt sig hemma i arbetarrörelsen på grund av att den varit så manligt dominerad när de växte upp.

Är det en vanlig känsla bland unga kvinnor?

– Det är svårt att säga, jag har inte gjort någon sådan studie. Men titta bara på väggarna här inne (i LO:s lokaler), det är kraftiga vita män på väggarna som symboliserar arbetare. Det är klart att det är ett problem, bilden av vem som är arbetare gör att en massa människor inte känner sig hemma i arbetarrörelsen och i fackföreningsrörelsen.

Hur ska arbetarrörelsen få upp de här frågorna på bordet igen?

– Dels ska den inte vara så himla rädda för att nämna ordet klass, det ordet har försvunnit ur samhällsdebatten. Arbetarrörelsen borde artikulera en politik utifrån arbetarklassens villkor, det saknar jag oerhört mycket. Tittar man på villkoren för arbetarklassens kvinnor som grupp så har de försämrats oerhört. Det är helt avgörande för facket att se att deras medlemmar ser annorlunda ut i dag.  De måste ta upp frågor som rör kvinnors villkor och även migration. Arbetarrörelsen måste våga vara mer radikal än man varit under lång tid. Sluta vara så rädd för att artikulera en politik för arbetarklassens nytta!

Har du själv gjort en klassresa?

– Ja, jag har faktiskt morfars guldklocka på mig, som han fick efter att ha jobbat 25 år inom järnvägen. Min pappa var i byggbranschen och min mamma hemmafru.