En film med nästan enbart svarta personer är extremt ovanligt. Dessutom är det tjejer som står i centrum. Det är förstås inte skäl nog till högt betyg men filmen ger en väldigt nära och trovärdig bild av tjejerna.

Marieme bor i en förort till Paris. Hon tar hand om sina småsystrar och styrs av sin bror som ger henne stryk när hon inte gör som han vill. När hon träffar ett gäng tuffa tjejer ser hon sin chans att bli någon annan. Redan samma kväll när hon står och diskar tar hon upp en kniv ur diskvattnet som hon stoppar i jeansfickan.

Tjejgänget träffas på ett hotellrum där de provar snattade kläder och dansar loss till Rihannas låt ”Diamonds”. En storslagen scen som jag bär med mig efteråt. Det är också en av filmens få lyckliga scener.

Man skulle möjligen kunna invända att filmen bekräftar en stereotyp bild av (svarta) förortsgäng som spöar varandra och säljer knark. Men snarare vill regissören visa hur begränsade möjligheterna kan vara för ickevit arbetarklass. Och med det lyckas hon mycket bra.