Kille (Sverrir Gudnason) och Alex (Peter Andersson) har alltid levt sida vid sida. Delat allt från svettiga hockeyomklädningsrum till flickvänner. När Alex försvinner rubbas balansen och den på ytan snälla Kille dras in i en våldsspiral han inte kan ta sig ur. Det manliga norrländska svårmodet vilar som en tung filt över Flugparken. Det är där filmen hittar sin nerv men det är också det som kväver den.

Det finns intressanta scener och bitvis glimrar det till, men i långa stycken är filmen inte tillräckligt tät för att hålla den där nerven levande. Sen är frågan vem som ser alla filmer om tysta män som är vilse i sin mansroll? När kommer det en film om kvinnorna som står ut med dem?