Men kvinnornas arbete inom vård, skola och omsorg är inte mindre viktigt än männens. Och mammornas och pappornas kontakt med sina egna barn borde anses vara lika viktig. Trots detta är det kvinnorna som tar mest ansvar för de sjuka barnen.

Det är sorgligt att vi inte har kommit längre i att dela lika. För fortfarande är det mammorna som tar de flesta dagarna hemma med sjuka barn, medan papporna fortsätter att gå till jobbet.

Det är synd på så många sätt. Föräldraledigheten, som pågår när barnet är nyfött, är trots allt en ganska kort period, medan vabbandet pågår under så många år. Att inte dela lika är därför en mycket längre process som påverkar jämställdheten negativt under en betydligt längre tid.

Det är dubbelt sorgligt att se kvinnor nästan stressa ihjäl sig när barnen är sjuka vecka efter vecka, medan papporna till barnen i fråga går till jobbet precis som vanligt. Att dela på dessa dagar skulle i stället skapa mindre stress hos mammorna.

Problemet går heller inte att avfärda med att männen alltid tjänar mer och att det är en ekonomisk fråga att kvinnorna stannar hemma. Även om män förvisso ofta har högre lön, finns många aktuella exempel där det inte är någon skillnad i lön mellan könen och det trots detta är kvinnan som är hemma med det sjuka barnet.

Det hela handlar i stället om strukturer i samhället i allmänhet och hos arbetsgivarna i synnerhet. Arbetsgivarna måste synliggöra problematiken och visa att de tycker att det är lika viktigt att dela på vabbdagarna som på föräldraledigheten. Manliga chefer och arbetsledare måste själva föregå med gott exempel genom att börja ta varannan dag hemma med sitt sjuka barn. Om strukturerna ska förändras på längre sikt, måste förändringen komma uppifrån. På samma sätt måste de kvinnliga vd:arna, cheferna och arbetsledarna ta varannan dag och insistera på att detta är viktigt både för relationerna hemma och för relationerna på arbetsplatsen.

Delad vabb hos alla föräldrar borde vara självklart. Men endast genom kloka och tydliga arbetsgivare kan vi uppnå denna förändring. Den som stannar hemma med ett febrigt barn måste känna att det är okej oavsett om det är en kvinna eller man. Och den anställde måste känna att det är lika självklart att chefen gör detsamma.