Kanske är det för att jag börjar bli gammal, men den där spröda undertonen hör jag inte i larmet just nu av riksdagsvalets dåliga förlorare, som håller fast vid det gamla, också det som väljarna kraftfullt underkänt.

Samtidigt tror jag att Per T Ohlsson har helt rätt. Men den besinning som de rödgröna efterlyst har inte infunnit sig, bland annat därför att den andra sidan ännu inte insett att det är ett nytt läge.

Historien visar att dessa nya lägen som kräver breda samförståndslösningar uppstår när vårt land är satt under tryck, oftast utifrån. Hur ska vi klara nazismen? frågade man oroligt på 30-talet. Per Albins svar var: ”Vi ska sörja för folket”. Det blev kohandeln.  

Kalla kriget gav en ny koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet. Och när 90-talskrisen skulle städas upp och vi ville slippa finansvalparnas inblandning i svensk politik blev breda kompromisser naturliga.

Med tanke på detta och vad alla nu kan se, vem kan säga att vi inte är inne i ett nytt läge?

Minoritetsregeringar och koalitioner kräver pragmatiker. Vad kan vi jämka och släppa på? Går det att byta äpplen mot päron? Vad kan vi absolut inte rubba på?

Groucho Marx sa en gång: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”. Visst kan man skämta om slappa kompromisser. Men så behöver det inte vara.

Jag lärde mig för länge sedan av Socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Sten Andersson den gyllene regeln i politiken: Man ska vara trolös om medlen, men trofast mot målen.

Men då måste det finnas en tydlig färdriktning. Om målen är synliga för alla, är det också lättare för den enskilde att tolerera avvikelser, att man ibland måste ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt.

I medierna prickas de nu av, ett efter ett, uppfyllda vallöften och vad som beskrivs som svek.

Men vilken är färdriktningen?

 

JA

… till att stimulera efterfrågan i ekonomin.

NEJ

… till kameraövervakning av anställda.