Maria Mendoza var med om en bilolycka 2007, och efter den kunde hon knappt gå. En första rehabilitering på Löwenströmska sjukhuset norr om Stockholm hjälpte henne på benen, och snart var hon tillbaka på jobbet som elevassistent.

Men smärtan försvann inte.

– De lärde oss att träna, träna, träna. Och det gjorde jag självklart. Men ändå fick jag ont, berättar Maria Mendoza.

Hon kämpade på, jobbade, tränade, gick till sjukgymnast. Men värken var svår. Det kunde göra ont i nacken, i huvudet, i armen, i benen. Efter jobbet orkade hon ingenting, livet gick ut på att jobba och vila.

En sjukgymnast tipsade om Smärtrehabiliteringen vid Danderyds sjukhus. Den förändrade hennes liv helt:

– Innan var det helt svart. Jag visste inte vad jag skulle göra och vart jag skulle ta vägen. Men rehabiliteringen hjälpte verkligen. Det är nästan ett mirakel, det blir lättare, man orkar leva!

En bra sak var att de gjorde det mesta i grupp.

– Alla ventilerade sina problem, grät ibland. Det var helt normalt att ha ont, det var inte bara jag. Det var givande!

Maria fick lära sig hur smärta fungerar, hur kroppen fungerar, och hur man kan röra sig så att smärtan inte ökar.

– Bara en sån sak som att skala potatis, hur ska man göra? Det är inte självklart att man ska göra som vanligt när man har så ont. Man ska försöka komma närmare med händerna, stödja sig mot armbågarna, säger Maria och visar.

Nu vet hon att hon får mer ont av hastiga rörelser, och av att anstränga sig för mycket. Det händer att hon slarvar så att värken tilltar, men nu vet hon att det går över.
– En vecka kanske det tar, men det är inte farligt. Jag är inte rädd längre. Förut var jag jätterädd, säger Maria.

Hon fick också lära sig metoder för att slappna av, och att hitta lugnet i vardagen.

– Jag tar mikropauser flera gånger om dagen. När man har ont så står man still en stund och andas, det räcker med en minut eller några sekunder. Mikropauser är fantastiskt.

Varje dag vilar hon också 30 minuter på rasten. Det gör stor skillnad.

– Förut låg jag hela kvällarna. Nu kan jag hitta på saker!

Och i dag verkar det inte finnas någon gräns för vad Maria orkar. Hon har utbildat sig till lärare och började för några veckor sedan sitt första lärarjobb på en förskola.

Samtidigt utbildar hon sig till undersköterska, och tar sin examen om några veckor. Hon hoppas kunna kombinera utbildningarna på något sätt.

– Jag har jobbat ganska länge med elever med funktionsnedsättningar och vuxna med hälsoproblematik under min tid som elevassistent och personlig assistent. Jag har alltid tyckt att det är roligt att arbeta med människor med olika behov, säger Maria.

Dessutom orkar hon göra saker som ger glädje på fritiden.
– Jag älskar att vara ute i naturen, och har en kolonilott där jag tillbringar nästan hela sommaren. Jag får mycket energi från solen. Det går bra så länge jag tar det lugnt och inte gör felaktiga rörelser.

Det som inte har förändrats särskilt mycket är smärtan. På frågan om hon har mindre ont i dag, svarar hon ”kanske lite mindre”. Men det har inte så stor betydelse, det viktiga är att hon har hittat ett sätt att leva som passar henne.

– Jag försökte komma tillbaka till mitt gamla liv efter bilolyckan, men det går inte, man måste hitta andra vägar. Idag känner jag mig glad, lycklig och stolt!