Johanna, 45, är en frånskild journalist som jobbar på en kvinnotidning. Hon har halvtaskig ekonomi och dåligt självförtroende.  Hon ställer upp som försöksperson för en ny Herpesmedicin. Den har biverkningar Hon blir totalt förändrad, börjar ta för sig, skäller ut chefen, och går ut på krogen och raggar ”one night stand”.

Inte det trovärdigaste man sett men det spelar inte så stor roll. Problemet är ett annat som man verkligen skulle behöva medicinera mot.

Colin Nutley gör som ofta ett gediget hantverk, skådespelarinsatserna är klanderfria, men liksom merparten av de svenska filmproduktionerna lider Medicinen av ”konceptsjukan”. Ett virus som faktiskt Nutley själv var med och spred med sina Änglagårdar. I stället för att se filmen som ett medel att berätta bra historier tycks svenska filmproducenter tänka på film som projekt där det ena och det andra ska stoppas in.

Här får vi lite feministiska inspel, lite resonemang kring homosexualitet och lite allmänt om könsroller.  Allt flyter på i lättsam ”feel good-ton”, utan minsta skit under naglarna, och berör inte på djupet. Tyvärr.