Det ska inte göra ont i kroppen efter en dag på jobbet. Det får inte vara så att ett arbetsliv inom vård och omsorg innebär utslitna kroppar och ständig smärta. Ändå är värk så vanligt att en av fem kommunalare tar värktabletter flera gånger i veckan för att klara av jobbet, vilket KA skrev om i nr 1 i år. Siffror från Arbetsmiljöverket visar också på en dyster verklighet. Anställda inom vård och omsorg är en av de grupper där arbetsskadorna ökar mest och allra sämst mår kvinnorna.

Ofta är det stress och ökad arbetsbelastning på jobbet som leder till ohälsa. Både antalet anmälda arbetssjukdomar och anmälda olyckor på arbetsplats-erna har ökat under perioden 2012 till 2013.

Nytt och extra oroande är att var tredje berörd kvinna uppger att hon blivit sjuk på grund av hur arbetet är organiserat. Vanligt är också att sociala faktorer som mobbning och trakasserier av olika slag leder fram till sjukdom.

Det leder naturligtvis till en oerhörd stress och press för de anställda som kommer till jobbet när det saknas en eller flera kollegor i den närmsta arbetsgruppen. Det räcker då med att någon dessutom blir sjuk eller måste vabba för att arbetsbelastningen och pressen på dem som jobbar den dagen blir alltför stor.

Anorektiska organisationer inom vård och omsorg kanske sparar pengar kortsiktigt, men långsiktigt leder de inte bara till lidande för den enskilde utan till stora kostnader för både arbetsgivare och samhälle. Långtidssjukskrivningar och arbetsskador orsakade på grund av jobbet kräver kostsamma insatser för rehabilitering, som många gånger kan ta flera år. I värsta fall är skadorna så stora för den enskilde att han eller hon aldrig kan komma tillbaka till ett vanligt arbete igen. I relation till detta ter det sig betydligt klokare att se till att det finns fler anställda, så att vanlig korttidsfrånvaro hos någon inte leder till att de närmsta kollegorna rasar ihop.

Arbetsgivarna inom vård och omsorg borde tänka långsiktigt och ta hand om sina anställda, så att de håller ett helt arbetsliv utan ständig värk och smärta. För inte ska det väl vara så att de som tar hand om och vårdar andra också själva är de som mår sämst.