Tidigare i veckan (3 juli) publicerade KA artikeln ”Du ger pengar varje månad till S”, där väldigt mycket utrymme ges åt att beskriva Kommunals stöd till Socialdemokraterna, men inga rader ägnas åt att förklara bakgrunden till detta. Bilden som ges skulle behöva nyanseras något.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades för 125 år sen på en kongress bestående mestadels av representanter från olika fackliga organisationer. Det var en tid då arbetarna saknade rättigheter som vi idag kan anse vara självklara: rätt att rösta, semester, inkomstrelaterad pension mm. Arbetarna jobbade sex dagar i veckan och väldigt långa arbetsdagar. Såväl fattigdom som barnarbete var utbredda företeelser.

Det var i ett sådant läge som fackföreningarna förstod att det inte räckte med att förhandla med arbetsgivarna. För att förbättra arbetarnas villkor behövdes även ett arbetarparti, som kunde driva en politik ämnad åt att skapa ett klasslöst samhälle där alla människor är lika värda. Ett samhälle som styrs demokratiskt utifrån människornas behov snarare än privata företags vinstintressen. Med ett sådant parti fick även fackföreningarna en chans att via politiska beslut få igenom det som de inte fick igenom i förhandlingar med arbetsgivarna.

På den här tiden så var det alltså en självklarhet att som fackföreningsmedlem även gå med i Socialdemokraterna. Idag ser verkligheten annorlunda ut. Fortfarande är Socialdemokraterna det enskilt största partiet bland LO-förbundens medlemmar. Men vid senaste riksdagsvalet röstade enbart 50,7% av medlemmarna på S. Frågan är då berättigad om Kommunal och övriga förbund inom LO fortfarande ska stödja Socialdemokraterna.

Nu har vi levt med en borgerlig regering de senaste åtta åren och det är tydligt hur detta har påverkat folkflertalet i allmänhet och LO-förbundens medlemmar i synnerhet. Den moderatledda regeringen har nedmonterat mycket av de välfärdsinstitutioner som Socialdemokraterna byggt upp. Lagen om anställningsskydd har förändrats för att underlätta för arbetsgivare att kunna ta in vikarie efter vikarie i flera års tid och slippa tillsvidareanställa.

Regeringen har även genomfört generella lönesänkningar genom att skära ner i a-kassan och sjukförsäkringen, då ersättning från dessa är pengar som vi avstått i löneökning för att kunna få tillbaka i händelse av arbetslöshet och sjukdom. Omfattande skattesänkningar har lett till nedskärningar inom välfärdssektorn som innebär sämre tillgång och kvalité inom skolan, vård och omsorg. Med sämre service ökar efterfrågan på privata alternativ, vilket inte alla har råd med.

Denna utveckling leder oss till ett samhälle där välfärd fördelas efter plånbok istället för efter behov.

Idag, precis som för 125 år sedan, behöver arbetarnas fackföreningar alltså kämpa för en socialistisk politik.

Frågan är då om det måste göras genom att stödja ett specifikt parti. Fackföreningar för akademiker och tjänstemän driver ett politiskt arbete utan att binda sig till något specifikt parti. De står för det mesta som LO-förbunden också står för och bedriver ett viktigt opinionsbildningsarbete.

Men alla de reformer som vi fått igenom i den riktningen, som rätt till 5-veckors semester, inkomstrelaterad pension, rätt att vara sjukskriven från jobbet, offentligt finansierad skola-vård-omsorg, rätt till studieledighet från arbetet mm, har vi fått för att Socialdemokraterna suttit vid makten. Detta hade de inte kunnat göra utan en stark fackföreningsrörelse som stått bakom dem.

Med Kommunals och LO:s stöd till Socialdemokraterna följer också inflytande. En partipolitiskt neutral fackföreningsrörelse är en fackföreningsrörelse som avsäger sig inflytande i Sveriges största arbetareparti, och öppnar dörren för andra krafter att gå in i partiet och driva det i en annan riktning. Bakom denna dörr finns det privata näringslivet.

Oavsett om fackföreningsrörelsen fortsätter med sin samverkan med Socialdemokraterna eller ej, så är en sak säker. Vår motpart, arbetsgivarorganisationerna, driver valrörelse åt borgerligheten. LO:s facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna utgör en motvikt till detta. Försvinner denna motvikt, så ändras balansen i vågen till arbetsgivarsidans fördel. Denna facklig-politiska samverkan är således lika nödvändig idag som den var för 125 år sedan.

Alejandro Caviedes
facklig-politiskt ansvarig för Kommunal Umeå