Bilden på krypskytten som ligger på post i sitt skyttevärn säger egentligen allt. Värnet ser ut som en häst. En död häst med magen uppsprättad. Bilar och stridsvagnar hade inte slagit igenom än under första världskriget och hästkadaver var så vanliga på stridsfälten att de var bra kamouflage. I skuggan av det blodiga skyttegravskriget kämpade soldater för att hitta en normal vardag. Djuren som soldaterna använde blev en viktig del i det.
Hedvig Rudling har i olika arkiv hittat bilder som beskriver kriget på ett helt annat sätt än man brukar. Bilder fyllda av märkliga kontraster. Slitna soldater som leende gosar med små kattungar, en tysk krigsfånge som pysslar med kaniner och så bilderna på alla dem som stolt poserar med kompanimaskotar – koalor, hundar och så en stork. Peter Englund skriver i sitt förord till boken att ”i sin ömhet och sina omsorger kan de plötsligt få en glimt av sig själva som de en gång var.” Kanske är det just det som kärleken till djuren handlar om, att förbli mänsklig i en omänsklig tid. Visst hade det varit intressant att läsa mer om det. Det får man inte. Hedvig Rudling väljer att inte tolka. Istället låter hon bilderna och de bevarade historier som finns till dem tala själva. Det räcker långt.
