”Jag bär uniformen med stolthet”

På linje 26 i Jönköping, mellan KD-ledaren Göran Hägglunds hemtrakter i Bankeryd och Citygross, lever livet sin gilla gång. Resenärer kliver på och av, vissa har busskort, andra betalar kontant. Ett enerverande pipljud, som felaktigt slår till varje gång dörrarna öppnas, stör lugnet denna ganska gråmulna vardagseftermiddag.

En efter en försvinner passagerarna från bussen ju närmare vi kommer ändhållplatsen. Vid köpcentret A6 på det gamla regementsområdet frågar den siste om detta är den bästa stationen att kliva av vid om man ska till köpkvarteret.

– Ja men det beror på vilken affär du ska till. Eller hur mycket pengar du har med dig, säger Sten-Ingvar Ingvarsson skämtsamt.

Mannen beslutar sig för att gå av efter bussförarens, trots allt, lugnande inverkan.

Utanför Citygross tar Sten-Ingvar en bensträckare. Han är egentligen pensionär och kör extra på timme några dagar i veckan. Han är inne på det 47:e året bakom ratten.

På väg tillbaka mot Bankeryd. Nya passagerare, mer skolungdomar nu.

Han är några minuter sen.

– Man får aldrig ligga före tabellen. Det är en dödssynd.

Som passagerare får man en lugn bussfärd med Sten-Ingvar bakom ratten.

– Jag känner mig stolt över att jag har tid att låta tanter och farbröder sätta sig innan jag kör. Jag har aldrig haft någon som har ramlat i min buss, tror jag.

I unga år var det värre.

– Jag fick handsvett i stressade lägen men inte nu längre.

I Keolisgaraget i utkanten av Jönköping hälsar Sten-Ingvar på kollegor och chefer. Folk kommer och går, från och till sina busslinjer.

Han berättar om en gång när en på garaget ville hjälpa till, lite för mycket.

– Han ville hjälpa mig backa ut bussen. Men det skulle vara att ta ifrån mig min yrkesstolthet. Jag klarar att backa ut själv.

Mycket av Sten-Ingvar Ingvarssons yrkesstolthet sitter i kläderna.

– De som blir civila med en gång när de går ut från garaget är inte riktigt stolta. Jag vill inte smyga med att jag är chaufför. Jag känner tvärtom att jag bär uniformen med stolthet.