Utan oss kommunalarbet­are hade samhället stått stilla. För vem skulle annars ta hand om alla barn medan föräldrarna arbetar? Vem skulle sköta de gamla, ta hand om våra sopor och hålla rent?

Jag började arbeta på ett sjukhem 1975. Jag gick vårdbiträdesutbildning året efter och ett par år senare läste jag till undersköterska. Jag har alltid arbetat varannan helg och kämpat på i hemvården de senaste 12 åren, cyklat i ur och skur och har njutit de dagar som varit soliga och fina.

Varje dag när jag jobbar så besöker jag mellan 5-8 vårdtagare. Jag hjälper dem med allt från hygien, påklädning, måltidsstöd, medicinering, omläggningar, ibland matlagning, ibland städ och tvätt, ibland promenader, ledsagning etcetera.

Jag trivs för det mesta. Men nu börjar jag närma mig 65 och det gör mig så ledsen att jag inte kommer att få mer i pension än de som inte arbetat alls, det vill säga de som har existensminimum. Det beror på att jag valt att inte arbeta heltid, för det hade jag aldrig orkat. Jag har alltid jobbat runt 75-85 procent, för att kunna hinna med mitt hem och min familj också.

Jag vet att många säger att det enda sättet att få en bättre lön är att byta jobb. Men det är inte så lätt när man rotat sig och dessutom trivs. Och varför skulle jag egentligen tvingas byta jobb?

Min erfarenhet av att arbeta med äldre är gedigen. Arbetsgivaren borde göra allt för att jag ska stanna kvar. Jag har gått flera utbildningar under mitt yrkesliv (både fackliga och yrkesinriktade) och jag har haft studiecirklar i palliativ vård. Det har gett mig mycket kunskap som jag har kunnat använda i mitt arbete – men det har inte gett mig högre lön.

Jag kan inte förstå varför vi inte kan få lönelyft som tar hänsyn till erfarenhet och kunskap. Det är dags att fördela de skattefinansierade resurserna på ett vettigt sätt. Hela den offentliga sektorns verksamheter bygger på att många gör ett arbete som om det inte gjordes skulle leda till samhällsfara.

Så snälla ni som sätter våra löner, försök att inse vårt värde! För ni klarar er helt enkelt inte utan oss.

Harrieth Kristensson,
undersköterska