Semester och bra lön får vänta

EKA Vård och service står det på fönstret till källarlokalen i centrala Bollnäs. EKA som i Evelina, Katarina och Andrea. Det har gått tio månader sedan de tre kompisarna fick sina första hemtjänstkunder. Företaget har växt sedan dess och har nu 21 brukare.

– Vi är undersköterskor alla tre och jobbar med hemtjänsten själva. Det är ingen av oss som bara sitter på kontoret. En del av ekonomin har vi lagt ut på andra. Vi kan ju räkna, men, det finns ingen anledning att vi ska sköta det själva, det är ju vård och omsorg vi är bra på, säger Katarina Bergman.

Alla tre arbetade först som timanställda i kommunen och sedan i Bollnäs första privata hemtjänstföretag Mollis vård och omsorg. Ett företag som gick i konkurs efter lite mindre än ett år.

– Det här är en liten stad och det var många som trodde att inte vi skulle klara oss heller, säger Katarina.

För att få tillstånd av kommunen att starta krävdes noggranna kalkyler för hur de skulle klara verksamheten och ett banklån.

– Det gick bra. Vi såg en hel del som vi ville göra annorlunda. Bland annat hade de för mycket personal och jobbade inte ute själva. Det måste man för att se hur det fungerar, säger Evelina Hedman.

Det är ingen av oss som är bitter för att vi inte har några drömlöner.

I juni förra året kom de första kunderna.

– I början var det trögt. Vi hade få brukare och jobbade lite hipp som happ, säger Andrea Andersson Senko.

Företaget ska ha bemanning 7.00-21.30 veckans alla dagar. Första halvåret arbetade bara de tre delägarna i företaget, nu har de anställt två undersköterskor till med behovsanställning. Trots att de har fler kunder i dag är det fortfarande så att alla inte kan jobba heltid. Ett företag som arbetar med äldre människor som har stora hjälpbehov är känsligt.

– Det räcker med att någon som har mycket hjälp åker in på sjukhus eller flyttar till ett äldreboende för att det ska påverka behovet av personal. Men då jobbar vi själva mindre och låter våra behovsanställda jobba som de brukar.

Företaget har ännu inget kollektivavtal men följer Kommunals avtal när det gäller lön, pensioner och försäkringar. De två anställda får högre lön än de tar ut själva.

– Vi tar ut 112 kronor i timmen och de får 128 kronor. Men vi har samma OB, säger Andrea.

– Det gör vi inte för att få det att gå ihop utan för att kunna ha en bra budget. Så länge vi hade starta-egetbidraget levde vi på 11 000 kronor i månaden. Det är ingen av oss som är bitter för att vi inte har några drömlöner. Vi gör det för att det ska gå bra sedan och det gör ju det nu, säger Katarina.

Har ni någon plan för hur länge ni ska ha så låg lön?

– Nej, det har vi inte.

Har ni någon plan för när era anställda kan få fasta anställningar?

– Vi har ju ett mål att få trettio kunder. När vi har det kan vi anställa dem. Vi hoppas att det är så efter sommaren, säger Katarina.

Överhuvudtaget tänker de mycket på att inte leva över sina tillgångar. Investeringarna har varit små. En bil har de köpt också, men första halvåret cyklade de till kunderna i ur och skur.

– Vår lokal ligger centralt och vi har haft tur att få kunder som bor nära. Vi får inte säga nej till några kunder. Men det är svårare att få budget i att ha kunder som kanske bara ska ha frukost utanför stan. Vi har inte fått några sådana kunder än, säger Evelina.

Hur kan ni ta semester i sommar?

– Det får vi se. Det beror på hur många kunder vi har då, säger Andrea.

– Men ska en av oss åka bort så ställer de andra upp. Det ska man veta innan man startar eget; man måste vara beredd att jobba, säger Evelina.

Hur ser det här företaget ut om fem år?

– Vi har som mål att få trettio kunder. När vi fått det ska vi nog ligga still där ett tag, säger Andrea.

– Men om fem år kanske vi finns på fler ställen. Men med små personalgrupper som har hand om olika områden, fyller Katarina i.

– Det är mycket jobb och så, men att starta eget är ändå det bästa vi har gjort. Det här är ju vårt, säger Evelina och de två kollegorna nickar i samförstånd.