Vad gör en familj när en av döttrarna tar sitt liv genom att hoppa från balkongen på sin elfte födelsedag? Storfamiljen i Miss Violence försöker leva som vanligt. De tar tag i formaliteterna, sköter kontakterna med socialtjänsten, hanterar vardagsproblem som rör jobb, pengar och skolgång. Ibland fälls några tårar, men alltid i ensamhet. Aldrig tillsammans.

Miss Violence är en skickligt uppbyggd film. Länge pågår den bara, utan att något särskilt händer. Det är riktningslöst och lite trist, precis som livet kan vara. Visst finns signaler om att allt inte är som det ska, men när vändningen till sist kommer blir det ändå som ett knytnävsslag i solarplexus. Alexandros Avranas har en egen stil. Han låter oss inte komma nära huvudpersonerna, kameran bara finns där och registrerar. Formen blir som en spegel av kylan mellan människorna. Det gör det som sker ännu mer obehagligt. Känsliga biobesökare varnas, sista halvtimmen är snudd på outhärdlig.