Längst ner i hörnet i slutet av en trång korridor ligger fackexpeditionen på sjukhuset Hospital Clínico de Madrid, mångmiljonstaden Madrids femte största sjukhus.

Det är här inne vi träffar den sjukskrivna undersköterskan Ana Olmedilla. Hon har brutit handen och opererat den, vilket ironiskt nog var ett lyckokast.

– När det krävs operation får man 100 procents sjukersättning. De flesta sjuka får bara 50 procent de första dagarna och sedan 75 procent, berättar Ana Olmedilla på sin pilsnabba spanska.

Det är ett exempel på regeringens nedskärningar på grund av den ekonomiska krisen, där Spanien är ett av de hårdast drabbade länderna i Europa.

Desto mer kännbar har frysningen av hennes lön sen 2011 varit. Till det kommer längre arbetstid, färre semesterdagar och borttagna förmåner. Sammantaget innebär det, enligt hennes fackförbund, FSP-UGT (Spaniens motsvarighet till Kommunal), en lönesänkning med cirka 20 procent. Ändå vill hon helst prata om något annat: privatiseringar.

Påhejat av EU har regeringspartiet Partido Popular inlett en privatisering av den offentliga sektorn. Nyligen öppnade ett Capioägt sjukhus i Madrid.

– Det oroar mig mycket. Vilket hälsosystem man har handlar också om vilken social modell man vill ha.

Jag skulle gärna ge 15-20 procent av min lön om det innebar att ingen i den offentliga sektorn blev sparkad.

Ungefär 260 000 jobb har försvunnit i den offentliga sektorn sen 2011, regeringen har aviserat nya sparpaket där ytterligare hundratusentals jobb kan försvinna. Antalet sängplatser på Hospital Clínico har skurits ner från 1 000 till 700. 300 heltidsjobb är borta, varav en tredjedel är undersköterskejobb.

– Jag skulle gärna ge 15-20 procent av min lön om det innebar att ingen i den offentliga sektorn blev sparkad, säger Ana Olmedilla.

Hon kommer att gå och rösta i EU-valet, trots att de spanska nedskärningarna är påtvingade av EU-institutionerna.

– Folk börjar mer och mer säga att politik inte kan förändra något, men politik är det enda som kan ta oss ur det här. Det enda instrument vi har är demokratin.

Spaniens fackföreningar satsar stort på EU-valet, berättar Jesús Gallego, internationell koordinator på FSP-UGT.

– Vi måste ta möjligheten att påverka våra arbetsförhållanden. Många saker som händer i Spanien har kopplingar till Bryssel. Och i EU är fackföreningarna den ledande kraften mot privatiseringar.

Det är ett fackförbund i motvind han arbetar för. Nedskärningarna i offentlig sektor har påverkat medlemsantalet. Framför allt har det gjort att en allt mindre andel av medlemmarna kan betala sin fackavgift. Dessutom har parlamentet antagit en lag som radikalt minskar fackets inflytande.

Fram till 2011 fanns det inskrivet i lagen om kollektivavtal, att krig och naturkatastrofer åsidosätter avtalen. Då lades till en tredje passus om ”att särskilda ekonomiska omständigheter i den offentliga sektorn” också undanröjer kollektivavtal.

– Det är väldigt ospecificerat. Det innebär att avtalen i princip inte gäller. Det har lett till allt fler enskilda avtal mellan den anställde och arbetsgivaren. Tar du bort kollektivavtalen, tar du bort fackföreningarnas existensberättigande, säger Jesús Gallego

Den dammiga fackexpeditionen minner om gamla tider, gulnade porträtt på gamla fackföreningsledare stirrar ner på oss från väggarna. Undersköterskan Ana Olmedilla var 19 år när Spanien förvandlades från militärdiktatur till demokrati. Hon är uppväxt med rädsla men har lärt sig att saker kan förändras. Hon håller envist fast vid hoppet om en förändring.

– Jag tror på utopier, jag kämpar för den offentliga sektorn. Att se regeringen bara skära bort allt vi kämpat för är hjärtskärande, säger hon.

ID. Ana Olmedilla

Yrke: Undersköterska.
Ålder: 57 år.
Bor: Madrid.
Familj: Man och fyra vuxna barn.
Lön: 1 118 euro/månad. (Cirka 10 000 kronor).

Spanien



Grafik: Elin Steen