Några år senare tar jag ett sabbatsår och börjar jobba i hemtjänsten. Det verkade ju roligt (bristfällig arbetsbeskrivning), det behövdes ingen utbildning (såklart det gör) och det fanns behov av arbetskraft (alltid). Så det blev hemtjänsten.

Det jag minns starkast från första tiden på nya jobbet är min frustration över det ständiga kaoset. Jag slängdes in i en verksamhet där varje dag var en konstant motvind. Jag såg mina kolleger gå ansträngt framåtböjda och skrika i blåsten utan att deras ord nådde fram till någon som borde höra dem.

Nu. Många år, många dagar, många timmar senare. Verksamheten har utvecklats, men det går så långsamt och motvinden finns kvar. Vi springer ut i vårsol och klar himmel men vi märker inte det, för vi går fortfar­ande framåtböjda och skriker i blåsten utan att våra ord når fram till någon som borde höra dem.  

Jag hittar en årsgammal dagstidning. Jag har sparat den för på framsidan skriker rubriken i fetstil: ”Varför lyssnar ingen på oss?”. Det är hemtjänstpersonal som förtvivlade går till media, för media lyssnar gärna. Jag tänker att jag inte är ensam, vi är ett kollektiv. Vi är ensamma med våra strejkande kroppar men vi är ändå tillsammans i tystnaden.

Jag tänker också på min lärares ord; En sluten värld, som andra har svårt att förstå. Han avsåg förstås avståndet mellan universitet och samhälle. Mellan universitet och äldreomsorg. Utbildning, status och inte minst lön skiljer de två världarna åt, men han har ändå en poäng: Varje arbete är sin egen lilla värld, ett eget hus som ingen annan har tillgång till.

De bestämmande krafterna där i fjärran som avgör landets budgetöde kan alltså aldrig komma in i vårt arbetes hus. Men de får mer än gärna se in genom fönstret, och dörren står på glänt om de vill lyssna lite. Det måste de göra om de någonsin ska kunna höra och förstå våra skrik i vinden.

Ja

Arbetskläder bör bli en nationell självklarhet för alla som arbetar inom hemtjänst.

Nej

Den föråldrade synen på hemtjänstpersonal som fikande hembiträden utan behov av arbets­kläder.