Det krävdes en central förhandling mellan Kommunal och Sveriges Bussföretag innan Fredrik Karlsson fick fast anställning.

– Det var så befriande. Nu slipper jag jaga timmar, jag vet vilken månadsinkomst jag har. Det känns tryggt för mig som har småbarn och en sambo som är föräldraledig. Hon är timanställd förare precis som jag har varit fram till årsskiftet.

Vi träffas på ett café vid torget i Vimmerby. Utanför står hans familjebil för sex personer. Den behövs med fyra barn i huset.

Han berättar om hur begränsad tillvaron var utan en fast anställning.

– Vi har inte kunnat ta lån i någon bank. När vi behövde köpa den begagnade bilen fick vi i stället låna av våra nära och kära.

Fredrik Karlsson berättar om hur han försökte ta så många extra körningar som möjligt utöver det schema han gick på. Men som timanställd förlorade han tusentals kronor per månad i jämförelse med om han varit fast anställd.

Kenneth Hallberg, som ansluter till caféet, säger att Nilsbuss och andra arbetsgivare inte anser att timanställda har rätt till arbetstidsförkortning enligt avtalet, så kallade Pekkadagar, med två timmar per månad. På ett år motsvarar det tre dagar ledigt.

Timanställda jobbar 40-timmarsvecka och får inte kompensation för röda dagar som infaller måndag-fredag.

Fredrik Karlsson råkade förra året ut för en trafikolycka, där hans bil blev påkörd av en mötande bil. Under den 3-4 månader långa sjukskrivningen ville Försäkringskassan ge honom lägre sjukpenning beräknat på de inkomster han hade haft som timanställd.

Han försökte visa att han gick på fast schema och att han därför borde ha samma sjukpenning som om han hade varit fast anställd med månadslön.

– Jag kunde visa på mina lönebesked hur många timmar jag arbetat månad efter månad. Till slut fick jag rätt mot Försäkringskassan och min sjukersättning höjdes med 3 000-4 000 kronor i månaden.

Han låter fortfarande upprörd över hur han blev behandlad.

– Jag sa till dem att jag ger mig aldrig. Och till slut fick jag rätt. Jag är nog den ilsknaste de har råkat ut för, säger Fredrik Karlsson och skrattar nöjt.

Han beskriver hur humöret gick berg- och dalbana under tiden som han var timanställd och nekades fast anställning.

– Ofta funderade jag på om det var något fel på mig. Men samtidigt kunde jag få beröm av passagerare som tyckte att jag var en bra och säker bussförare.

Fredrik Karlssons öde är inte unikt. Hans arbetskamrat Joakim Nyman är arbetsplatsombud och skyddsombud vid Nilsbuss tre garage i Småland. Han berättar att ungefär hälften av förarna är timanställda i bolaget.

En stor del av Kenneth Hallbergs tid som regionalt fackligt ombud går åt till att förhandla fram fasta anställningar för förare som är timanställda men går på fast schema eller som har arbetat minst 720 dagar inom en 5-årsperiod.

– Den som går på fast schema ska inte vara timanställd. Och den som har arbetat minst 720 dagar ska automatiskt ha en fast tjänst. Men Nilsbuss och andra företag struntar i den regeln om inte vi säger till dem. De har satt i system att trixa med anställningsformerna för att slippa anställa, säger Kenneth Hallberg.

Han berättar om förare som har varit timanställda i 10 år utan att få anställning. Av rädsla för att bli av med jobbet vågar de inte klaga.

Det vågade Fredrik Karlsson som fick hjälp av Kommunal.

– Jag trivs med jobbet och med arbetskamraterna. Men jag förstår inte varför jag ska tvingas gå genom facket för att få den anställning jag enligt avtalet har rätt till. Det är ju brist på förare. Varför är Nilsbuss och andra bussföretag så rädda för att anställa dem som vill och kan köra deras bussar?

Kommunalarbetaren har sökt Nilsbuss ägare och vd, Anders Fransson, men han har inte velat svara på Kommunalarbetarens frågor.