Per-Åke Simander.

Han står vid huset igen. Och han vet vad som väntar när han springer runt hörnet. På den stenbelagda uteplatsen ligger en kropp. Det är Joakim, men han är klädd i den serbiska arméns kamouflagefärgade uniform. Och huvudet är avslitet. Som på mannen i motorcykelolyckan. Det är samma dröm som i går.

Januari 2012. Snömoddet ligger som smutsig mjukglass på marken och temperaturen visar över nollan. Men i vinden är det definitivt minusgrader. Ingen kan påstå att det är lustfyllt att greppa stegen och klättra upp på femton tak en dag som denna. Men skorstensfejare Per-Åke Simander har inga problem med humöret. Han gillar att åka runt och småprata med lantbrukare och villaägare, sätter en ära i att skaffa en bra relation. Dra några tag med dammsugaren runt spisen när han är klar, fast han inte behöver. Mjuka upp dem som är sura och motsträviga. Han vet vad dom säger. ”Sotarjäveln” som smutsar ner. Som ställer krav på nya dyra inköp till huset. De gamla tycker att han är statens kontrollant, och de gör minsann vad de vill med sin panna och sitt tak.  Men ”Pellis” som han kallas sen han var liten, är omtyckt, det vet han.

Nu andas han in utsikten där han står högt över världen med lodet slängt över axeln och kreiset, den svarta borsten, i ena näven. Han tänker att det inte dröjer länge till tofsviporna återvänder och landar sina svartvita kroppar på ett stilla soldränkt hav. Det är kärlek!

När han tagit sig ner och just ska gå in till pannan i källaren, kommer husägaren ut och småpratar. I fickan vibrerar mobilen, men Per-Åke hinner inte svara. Det är kollegan Joakim, så han ringer upp.

– Du måste skicka en ambulans. Jag har ramlat och det gör ont, jätteont.

– Var är du?

Alva! Det är bara två kilometer bort och Per-Åke Simander är framme på några minuter.

Han svänger ner på gården, parkerar den svarta pickupen bredvid Joakims likadana och springer runt villan. Där på en stenlagd uteplats inramad av höstbruna ölandstok ligger Joakim raklång med stegen under sig. Den långa kroppen har hamnat på rygg i en vinkel ut från huset.  Fotsulorna är bara någon decimeter från husväggen. Runt Joakims huvud har det bildats en blodpöl. Men Per-Åke, som också jobbat som deltidsbrandman, ser någonting annat.

– Känner du fötterna?

– Nej, jo, jag vet inte. Jag har jävligt ont, kvider Joakim.

Autopiloten i Per-Åke Simander går i gång. Han varit med om otäcka trafik­olyckor som brandman, men också kris­situationer som FN-soldat i Bosnien när han blivit beskjuten. Från bilen hämtar han den röda första hjälpen-väskan och en gammal militärfilt. Han kontrollerar ansiktsuttryck, syresättning. När kollegorna kommer gör de ett klädlyft så att kroppen hamnar på marken. Per-Åke lägger en kudde under Joakims huvud och brer över honom filten. I ögonvrån ser han ambulansen svänga ner på gården.

Vad håller jag på med? Det är ju vansinnigt när det inte är säkert.

På kvällen hemma vid köksbordet i den vita eternitvillan i Hemse maler det i Per-Åke Simanders huvud. Varför la han inte en kudde under fötterna också? Den som bryter en kota ligger som på en knytnäve i ryggen. Får svanken plana ut, lättar trycket. Han vet ju det, han är ju för fan ett proffs! De tre döttrarna fyller huset med sitt prat och spring. Men Per-Åke Simander känner sig frånvarande. Han gråter inte, han känner sig tom.

På nätterna börjar hans undermedvetna blanda blodiga minnesbilder. Kriget i Bosnien, trafikolyckorna i räddningstjänsten och så den där dagen då han hittade Joakim med bruten rygg.

– Sen började vi så klart att jaga glidskydd som satt i hängrännorna. Problemet är att det är tillåtet, men du måste sätta dom i en sån hängränna som är gjord för det. Det ska vara samma fabrikat…

Per-Åke Simander slår ut med en smutsig näve över fikabordet i det långsmala personalrummet. Han pratar snabbt och fokuserat på bred gotländska. Det är sen tisdagskväll i oktober på ett disigt industriområde i Hemse och jag är här för att försöka förstå frustrationen. Den där osande ilskan i mejlet jag fått några månader tidig­are från det gängliga skyddsombudet på andra sidan bordet. ”Varför ska vi enligt lag få stå å klättra på ingenting? Varför kan inte mina barn kräva att deras pappa kommer hem hel. Det går inte en dag som man inte har halkat, snavat, snubblat.”

Ett och ett halvt år har gått. Men för Per-Åke Simander och hans kollegor på sotarföretaget Brandförebyggarna lever rädslan för att det ska hända igen. Joakim är fortfarande sjukskriven, rullstolsburen. Han ska rehabiliteras och företaget hoppas kunna erbjuda honom andra arbetsuppgifter. Skorstensfejare blir han inte mer.

Per-Åke Simander skjuter över fatet med hembakta bullar och erbjuder en kopp bryggkaffe och börjar förklara den djungel av regler och prylar som är taksäkerhet. Jag skriver och skriver och tänker att det här blir trassligt att reda ut. Men när det till slut klarnar är det ganska enkelt: Sotarna vill ha en brygga att stå på när de sotar skorsten­en. Och ett glidskydd som hindrar stegen från att falla. Ett glidskydd som sitter fel eller saknas är det vanligaste skälet till att en sotare skadar sig. För husägaren är det en investering på cirka 160 kronor för ett som kan fästas i en hängränna. De som monteras under taket, som sotarna tycker är säkrast, kostar två hundralappar mer.

På huset i den gotländska byn där Joakim den där januaridagen förlorade sin möjlighet att gå, satt glidskyddet i hängrännan. Så får det sitta. Men det håller inte för hur många kilo som helst. Det höll inte för Joakim. Det vek sig och stegen rasade.

Efter olyckan 2012 köpte företaget Brandförebyggarna in selar och de anställda fick ny säkerhetsutbildning. Men det är väl känt att sotarskrået inte gärna drar på sig en sele.

– Vi kan inte gå i god för att de har den på sig. Varje sotare är ju sitt eget skyddsombud, säger Brandförebyggarnas styrelseordförande Jan Bejrum.

Han menar att ledningens budskap är att sotarna inte ska gå upp ”med mindre än att allting är korrekt” på taket.

Frågan är om det då skulle bli så många hus sotade på ön. Per-Åke Simander drar med fingret över plastfickan med morgondagens lista på hus som ska sotas.

– Här saknades takskyddet men nu har dom satt dit det. Här är glidskyddet felmonterat. På det här saknas skyddsräcke kring skorstenen …

Husägare som inte åtgärdar bristerna måste förklara sig för kommunen och kan i slutändan få eldningsförbud och böter. Men det händer sällan – kommunen lägger inte resurserna som krävs.

Jag tänker ju ibland att jag ska sluta. Men jag gillar det här jobbet.

I ett 50-talshus i centrala Östersund sitter olycksfallsforskaren PeO Axelsson. Från sitt skrivbord har han en vacker vy över stadens takåsar. När han ser någon som springer på taket utan säkerhetslinor eller annan förankring brukar han ta ett kort och lägga till sin samling.

– Det är skrämmande att olyckorna inte blir färre med åren. Bara stegolyckor för yrkesverksamma ligger på runt 580 per år, säger han.

PeO Axelsson sitter i Taksäkerhetskommittén, där representanter för fack och arbetsgivare beslutar om en rekommenderad standard för taksäkerheten. Hans uppfattning är att lagstiftningen borde vara strängare, men att regeringen har lyssnat för mycket på villaägarna som inte vill ha några extra kostnader.

Ett viktigt stöd för sotarna skulle kunna vara Boverkets regler som skärptes 1986. Men äldre hus slapp kraven. Antalet olyckor som kunde förebyggas om kraven också blev retroaktiva ansågs vara för få. Då beräknades ett 50-tal olyckor ske per år som en direkt följd av att hus saknade glidskydd. Det är en förklaring till att Per-Åke Simander och hans kollegor runt om i landet varje dag står framför ett tak som inte är säkert. Då återstår arbetsmiljölagen att luta sig mot. Det vill säga, det blir upp till varje sotare att vägra kliva upp på stegen.

Per-Åke Simander har läst Boverkets utredning. Den gör honom bara förbannad. Branschens rekommendationer ger han inte heller mycket för. Vi har just svängt in på asfaltplanen utanför sotarkammaren efter en regnig dag på hala tak och nästan alla har haft säkerhetsbrister. Skyddsombudet som står framför mig är en man som har rullat sin sten uppför backen några gånger nu. Han har pratat med de stora lokala byggföretagen om hur glidskydden ska sitta, han har pratat med järnhandeln som sälj­er de farliga glidskydden, han har gått på Kommunals kurser för skyddsombud (”det handlade bara om vården”). Han har ringt kommunen och bett dem ta husägarna i örat. Och han har försökt få kollegorna att börja använda säkerhetssele. Trots att det ofta inte finns något att fästa selen i.

Den där dagen då han hittade Joakim på marken med bruten rygg så började något att liksom ticka i huvudet på Per-Åke Simander.

– Vad håller jag på med? Det är ju vansinnigt när det inte är säkert.

Den huvudlösa kroppen i serbisk uniform hemsöker honom inte mer. När han en morgon berättade på jobbet var det som om proppen drogs ur. Drömmen försvann.

Men han fortsätter fundera på yrkets omöjliga villkor. Per-Åke Simander skjuter upp den fuktiga sotarmössan som smetar mot pannan och släpper ut en vag suck.

– Jag tänker ju ibland att jag ska sluta. Men jag gillar det här jobbet. Och om jag kan lyckas mjuka upp husägarna, få dom att förstå … Jag försöker ju att göra det bra.

Du vill inte vara en sotarjävel?

– Nej, det är väl det, säger Pellis med ett snett leende.

Fotnot: Joakim har valt att inte medverka i reportaget och nämns därför bara vid förnamn.

Joakims olycka vanligast

Mellan 2007 och 2013 skedde 78 takolyckor för sotare som klassades som arbetsskada av AFA.

Orsaker:
Markstege som gled ner: 20
Takskydd som lossnat: 14
Ramlar ner från taket: 11
Trampa igenom fönster eller tak: 4
Snubblat/halkat på taket: 6
Markstegen glidit i sidled: 3
Stegen vikt sig: 1
Stegen fallit ihop: 2
Källa: AFA

Brandskyddskontroll

Alla villaägare måste anlita ett sotarföretag för en brandskyddskontroll och då ingår att taken ska vara säkra för sotarna att ta sig upp på.
90 procent av Brandföre­byggarnas anmärkningar handlar om taksäkerhet, inte brandfara.
Beroende på vilken typ av eldstad/panna huset har ska brandskyddskontroller utföras med 2, 4 eller 8-års mellanrum. Men sotningen ska utföras var fjärde år. Därför kan sotarna ha varit där två gånger utan att husägaren har gjort taket säkert att jobba på.
Boverkets undersökning 2010 av taksäkerheten på 1 800 byggander avslöjade stora brister. Till exempel hade endast cirka 44 procent av byggnaderna med 4-8 meters höjd till takfoten en godkänd anordning för att ta sig upp på taket. En förklaring kan enligt Boverket vara att ”anordningarna anses förfula byggnaden”.