”Det här är ett fantastiskt jobb”

– Hej Klaus, säger en flicka. Vad händer här då?

Hon får först inget svar. Klaus Czerlitza står med penna och papper och bockar av i sitt skyddsprotokoll. Den årliga skyddsronden närmar sig slut. När han är klar förklarar han för eleven varför han står i hennes korridor och antecknar saker.

Har du mycket kontakt med eleverna?

– Ja mycket. Jag har hjälpt många elever genom åren med olika grejer. Någon eller ett par har även jobbat med mig på sommaren och fått en slant för det.

Innan skyddsronden började vid tiotiden har Klaus på sina tre arbetstimmar hunnit fixa två trasiga skåpdörrar, bytt ut två lysrör, satt upp två persienner, hejat på ett antal högstadieelever, delat ut dagens post, fikat två gånger, varit inne på, IT-avdelningen för att skynda på igångsättandet av skolans nya trådlösa nätverk, satt i nya häftklamrar i kopieringsmaskinen och ringt och beställt lagning av en ytterdörr. Bland annat.

– Under de här åren har man lärt sig mycket. Men jag har inte tummen mitt i handen. Fast yrket har förändrats. Det är mycket mer administrativt i dag, säger han.

Med tanke på allt han hunnit med på bara några timmar undrar man hur det var förr.

På vaktmästeriet ligger saker i drivor. De uttjänta adventsljusstakarna ligger i högar på en vagn. Prylar över allt. En lampa här, ett lysrör där och överbelamrade hyllor och skåp.

– Arbetsmiljön är inte den bästa här inne, muttrar han, men förklarar att det har sina skäl.

Nyligen har kommunens IT-avdelning flyttat in i skolan, vilket krävde omflyttningar av material och förråd, och Klaus har inte hunnit i kapp ännu.

Just den dagliga kontakten med ungdomarna ger så mycket. Det är som att all livserfarenhet jag samlat på mig kan jag använda mig av här i skolan.

Han kom till Sverige för 40 år sen, från det då ökänt smutsiga Ruhrområdet i Tyskland, till ett tryckeri i Bromma. ”Tack vare kärleken”, som han uttrycker det.

För sju år sen klappade tryckeriet ihop. Klaus sökte och fick den utlysta 75-procentstjänsten som skolvaktmästare på Ekerö. Han ångrar sig inte en sekund.

– Det här är ett fantastiskt jobb. Just den dagliga kontakten med ungdomarna ger så mycket. Det är som att all livserfarenhet jag samlat på mig kan jag använda mig av här i skolan.

På hans arbetströja står det Klaus på vänster bröstficka. På ryggen står det vaktmästare. Men egentligen är hans titel sen årsskiftet alltså skolintendent. Uppgraderingen har att göra med det allt större ansvaret i jobbet.

Förutom de dagliga sysslorna är Klaus till exempel ansvarig för all upphandling på skolan, från pennor till städtjänster.  Förhandlingarna mellan Kommunal och arbetsgivaren resulterade i en löneökning med 3 000 kronor.

Klaus Czerlitza är inte den som gör så stort väsen av saker och ting, men det märks att han är nöjd med utvecklingen. Och sen flera år tillbaka är det också en 100-procentstjänst.

– Jag är lite stolt över att jag jobbat upp den här tjänsten.

Men till sommarn är det slut. Då går han i pension. Att han kommer att bli saknad förklarar personalen på skolan med eftertryck.

– Han är världens bästa vaktmästare. Flexibel, kunnig, smidig och kommunikativ. Det blir en stor sorg när Klaus slutar, säger svenska- och bildläraren Lena Johansson, vid lunchbordet i matsalen.

Klaus ler generat under tiden och hugger in på det sista av pannkakan.