Jag ringer till Jan. Han säger att han ska vräkas imorgon. Kronofogden ska byta ut låset klockan halv ett och då ska Jan vara ute. Men Jan har ingenstans att ta vägen. Det finns ett ställe där han kan bo men bara mellan åtta på kvällen och nio på morgonen.

Jan ska vräkas därför att han har så mycket bananflugor hemma. De flyger ut genom brevlådan. Jan är en sanitär olägenhet, säger värden. De har tejpat igen brevlådan. Men det räcker inte. Jan ska bort.

Jag föreslår att Jan ska göra något olagligt för att få en mer människovärdig tillvaro. På ett fängelse blir man inte utelåst på dagarna. Men Jan har ingen handlingskraft och är inte kriminellt benägen. Sen ringer jag några journalister. Tragisk vräkning imorgon 12.30, sms:ar jag.    

Om man häller hett vatten i vasken så går flugorna bort, säger jag. För det är där de lägger sina ägg. Koka upp vatten och häll. En gång om dan. Lite sent påtänkt, säger Jan.

Jag ligger vaken på natten och tänker på vräkningen. Jan hade hjälp av en städpatrull förut. Men om Jan sov vaknade han inte när de ringde på. Så de slutade komma. Att gå in med egen nyckel hade varit emot reglerna. Och sen grodde det igen. Sopor. Flugor. Klagomål.

En gång hade Jan familj, företag, bondgård och politiska engagemang. Drev hälsohem. Var specialist inom ekologisk odling. Sen blev Jan utbränd. Jan är inte längre den han var. Inget missbruk. Inget suicide. Klarar bara inte av livet.

Imorgon ska Jan ut på gatan. Jag undrar om han sover.

Jag ringer till Jan för att fråga om han är vräkt. Han sitter i intervju med  Hem och Hyra. Jag läser artikeln han mejlar mig. Jag läser om stanken i trapphuset. Jag ser fotona. Kronofogden och ett ombud slänger Jans möbler på tippen. De har handskar på händerna.

Skriv dagbok, ge ut en bok. Bli de tystas röst. Du var politiker, du vet hur man startar ett krig, säger jag. Visst, suckar Jan.

En fredag ett par veckor senare somnar Jan på biblioteket och missar att gå till socialen och hämta intyg. Intyg som Jan måste ha färskt varje dag för att komma in på det där stället där Jan är beviljad en sängplats. Jan blir inte insläppt på hela helgen. Vakterna känner igen honom men vågar inte riskera sina jobb. Jan förstår.

Jan är inte den han var. Frågan är om Jan fortfarande är människa. Vore han det hade han ju, opraktiskt nog, fortfarande haft mänskliga behov. Och det är ju uteslutet. I så fall hade det här ju varit fruktansvärt.

Ja

till empati.

Nej

till distans.