Hon lever för att köra hundspann

– Höger, höger, ropar Pernilla West rakt ut i luften.

Orden räcker för att de nio siberian husky-hundarna i spannet ska svänga ut ur skogen och ut på ett öppet fält. Det blåser kallt och den isiga vårsnön gnistrar i solen. Det enda som stör tystnaden är skrapet från medarna och lite skrammel från släden. Ledarhunden Vide sätter tempot och de andra hänger på. Till och med unghunden Fredde springer snabbt på sina slängiga tonårsben. Trots att vi är tre vuxna som åker med känns det som om vi flyger fram genom skogen. Tilliten mellan Pernilla och hundarna är total. Flockens jaktinstinkt och råstyrka styrs helt av hennes kommandon. Det är något tidlöst över färden. Det är lätt att föreställa sig hundarnas sibiriska förfäder. Hundar som användes av nomadfolk redan på 1600-talet och som drog sina förares packning hundratals mil med en envis vilja som drivkraft.

– Det har gjorts undersökningar om det men fortfarande är det ingen som kan förklara varför just siberian huskies har en så seg ork eller var den kommer ifrån, säger Pernilla utan att släppa sina hundar med blicken.

Hon och hundarna har precis gjort sina första två långdistanstävlingar tillsammans. Bara några dagar innan vi ses har de åkt Polardistans, en tävling på trettio mil som pågår i flera dygn. Under den sex timmar långa nattrasten sov hon i sovsäck bredvid sina hundar ute i snön. Tiden på 31,5 timmar räckte till en sjätte plats.

– Det var roligt. Men jag gjorde det inte för att jag är tävlingsmänniska utan för att jag ville prova hur det var. Egentligen är det naturupplevelsen som jag är ute efter när jag kör hundspann.

Men det är en tuff utmaning. Av de femton slädar som startade var det bara åtta som kom i mål. De flesta som ger sig på långdistanserna är män. I Polardistans var Pernilla den enda tjejen som kom i mål, en annan kvinna startade men bröt.

– Jag vet inte varför vi är så få. Det finns ju många tjejer som är med och arrangerar tävlingar och åker kortare lopp. Fast det är mer krävande att köra långdistans. Att du vågar köra i skogen på natten var det en del som sa till mig efteråt. Men jag tycker ju om att utmana mig själv och hundarna.

Min syster åkte utomlands och jag fick en golden retriever. Jag har alltid gillat djur.

Hon pratar om sig själv och hundarna som om de är en flock. Hela tiden när vi gör i ordning dem efter slädturen småpratar hon med dem. Alla får beröm. Det märks tydligt att hundar har varit en del av hennes liv sedan hon var barn. När hon var elva år fick hon sin första egna hund trots att hennes mamma var extremt hundrädd.

– Min syster åkte utomlands och jag fick en golden retriever. Jag har alltid gillat djur.

Inte helt oväntat gick hon djurvårdsprogrammet på gymnasiet. Det var när hon gjorde en veckas praktik på en kennel som hon föll handlöst för siberian huskies och hundspann. Det som idag blivit hennes liv. När jag frågar henne om det inte blir väldigt dyrt med nio hundar skrattar hon bara.

– Bara maten kostar ju tusentals kronor i månaden. Tävlingssläden kostar runt 30 000 kronor. Men hur räknar man att jag bor som jag gör för att kunna ha hundgårdar? Det är så för många av oss inom hundsporten. Man bor i lägenhet och skaffar en hund. Så tänker man att det vore kul med två för att kunna köra lite. Så vill man köra släde och behöver fler hundar men då behöver man bo i hus… Till slut har man en gård på landet och föder upp hundar själv. Det blir ett sätt att leva.

Sex av hundarna som hon kör med har hon fött upp själv. Tre tillhör en annan hundförare som hon samarbetar med för att ha råd med tävlingssatsningen. Hon månar om dem alla som sina egna barn. Det är inte svårt att förstå att hon fick pris för Best dogcare i en av tävlingarna hon åkt.

– Det är den finaste utmärkelse man kan få tycker jag. En veterinär och tävlingsledningen bedömer hundarnas hull, tänder, muskler och sådant. Och så följer de hur man är med sina hundar.

Den stora drömmen är att få köra Finnmarkslöpet i Norge tillsammans med dem. I Norge är hundsport mycket större än i Sverige. Så stort att en hundförare blev årets norska idrottsman för några år sedan. Men Finnmarkslöpet är en lång och tuff tävling. I stället för att köra en bana på trettio mil handlar det om att köra hundra mil och att vara ute någonstans mellan fem och sju dagar. I år var det trettiofem av de femtiofyra startande som bröt tävlingen för att hundar och förare inte skulle fara illa. Det skrämmer inte Pernilla.

– Har vi klarat trettio mil så känns inte hundra så långt bort, säger hon.