SKL svarade den 26 mars på min kritik av deras rapport om välfärden (debattartiklarna: ”Kritiken mot SKL stämmer inte” respektive ”Glädjerapport från SKL om välfärden” se länkar intill). På en punkt har de missförstått eller undvikit att besvara min kritik. SKL ville undersöka hur kostnaderna för välfärdstjänsterna utvecklats under åren 1980-2012 och samtidigt ta reda på hur svenskarnas uppfattning var om denna utveckling. När trodde svenskarna att man satsade mest? SKL gav därför i uppdrag åt opinionsinstitutet IPSOS att fråga om detta. I SKL:s analys utgår man ifrån budgeterade pengar för välfärdstjänsterna, men IPSOS frågar personerna om när de trodde att man satsat mest resurser i välfärden. Resurser och budgeterade pengar är två olika saker och i SKL:s analys görs ingen åtskillnad av begreppen, utan ibland talar man om kostnader, resurser eller satsningar. SKL analyserar bara kostnader i sin rapport och räknar med att de 1162 personerna tänkt på kostnader när man tillfrågats om resurser. Varken SKL eller någon annan vet, om de intervjuade tänkte på kostnader eller om de tänkte på verkliga resurser. Jag hävdar att det är en vetenskaplig brist att inte särskilja begreppen, varken i SKL:s analys eller IPSOS undersökning.

Även om de flesta kanske tänkte på kostnader när de svarade, blir det problem, eftersom SKL sedan beskriver svenskarnas ”brist på kunskap om att resurserna ökar” (SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog). Svenskarnas svar om resurser, som de eventuellt tänkte på som budgeterade pengar, avspeglar nämligen inte de reella resurserna.

Ett enkelt exempel på att pengar och resurser i välfärden kan vara två helt olika saker är de privata företagens vinster. Enligt Kent Werne som analyserat vinsterna i välfärden har de tio största välfärdsbolagen sedan 2006 gjort vinster på 30 miljarder kronor.  Dessa blir i SKL:s analys till resurser i välfärden, vilket man också medger i sitt svar till mig. Man tonar förstås ner det genom att missförstå mig. SKL menade att resursernas ökning av 73 miljarder kronor är en ”väsentligt större ökning” än vinsternas ökning. Jag skrev inte om någon ökning, jag skrev att totalbeloppet 30 miljarder kronor inte kan ses som en resurs.

SKL medger i sin rapport att en del av ökade kostnader beror på att det idag finns ett antal fler tjänster i välfärden och att ”kostnaderna ökar när prestationerna blir fler är inte särskilt märkligt”. Man skriver också att under 1990-talet ”ökade antalet prestationer förhållandevis mycket samtidigt som kommunsektorns resurser ökade i relativ begränsad omfattning. Under 1990-talet minskade (min fetstil) därför istället kostnaderna per utförd tjänst”.

När jag tar upp detta i min tidigare artikel, och SKL svarar på den kritiken, förnekar man inte detta, men vill inte påminna om minskade resurser per tjänst utan slutar med: ”….men resurserna har utan tvivel ökat”. Nej SKL, det har de inte gjort för individen. Se er egen rapport!

SKL påpekar helt riktigt att kostnaderna som en del av BNP ökat från 17,4 procent av BNP till 19 procent 2012. Jag hade tolkat ett diagram fel när jag påstod att det gått i motsatt riktning. Men detta förändrar inte min huvudinvändning, att ökningen är marginell och att ökningen måste ses mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit. Det man dock säkert kan säga är att välfärdstjänsternas andel av tjänsteproduktionen i BNP har minskat från 1980 och att det sedan 2000 stått ungefär stilla. (Källa: SCB, Nationalräkenskaperna 1980-2012).

Sammanfattningsvis hävdar jag alltså, att SKL saknar vetenskaplig grund för att uttala sig om huruvida svenskarna har fel när de tror att de största resurserna satsades på 80- och 90-talet.

Per-Olof Balkedal,
vaktmästare