”Det roligaste jag gjort i mitt liv”

Det var lite av en slump att Christina blev obduktionstekniker. Hon fick syn på en annons om utbildningen, och sökte utan att tänka efter så mycket. Då jobbade hon på Rättspsyk på Karolinska sjukhuset i Huddinge.

– Jag var lite trött på psykvården, jag kom till en punkt där man känner att jag inte kan ge mer. Samma patienter kom tillbaka. Jag började närma mig 50. Jag tänkte: Jaha, ska jag jobba här tills jag blir pensionär?

Utbildningen var ettårig och riktade sig till undersköterskor. Christina blev antagen, tog tjänstledigt från jobbet och började plugga.

– Det var tufft. Det var mycket att läsa. Men jag hittade disciplinen, man fick låta saker vara hemma, säger Christina.

Första terminen läste de bland annat anatomi, fysiologi, psykologi och etik. Redan tredje dagen fick de vara med på en obduktion.

– Jag tänkte ”hur ska jag klara av det här!”, säger Christina.

Hon klarade det bra, men en klasskamrat hoppade av efter den dagen.

Christina var 49 år när hon började, näst äldst i klassen. Studielånet hon tog när hon läste till undersköterska 15 år tidigare hade hon hunnit betala tillbaka. Hon tvekade inte att ta lån igen, var bara glad att hon inte var för gammal för att få låna.

– Annars hade jag inte kunnat plugga, säger Christina.

Direkt efter utbildningen fick hon jobb på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Utbildningen startades för att man då bedömde att det behövdes fler obduktionstekniker, ändå fick inte alla klasskamraterna jobb när de gått ut. Någon garanti för arbete efter utbildningen fanns inte.

Många tycker att hennes jobb verkar otäckt, det vet Christina. Därför tänker hon sig för innan hon berättar vad hon jobbar med.

Christina själv tycker inte att jobbet är otäckt. En eller ett par gånger i veckan förbereder hon en kropp för obduktion. Då öppnar hon kroppen och tar ut organen, som läkaren ska undersöka.

– Man tänker inte så mycket på det. Det är ett jobb, man vill göra det så bra som möjligt. Och man vill göra det så fint som möjligt, säger Christina.

Ordet ”fint” återkommer flera gånger när hon beskriver sina övriga arbetsuppgifter. Att göra det fint inför en visning i kapellet, tända ljus och lägga på visningsbårtäcket. Att ha ett fint samtal med en anhörig som har tusen frågor om döden. Det får jobbet att kännas viktigt, att hon kan göra människors svåraste stunder så fina som möjligt.
 
Hon har stor nytta av att ha jobbat i psykvården. Dels har hon lärt sig känna hur folk mår, det är bra i mötet med anhöriga. Dels har hon lärt sig att inte ta med tankarna på jobbet hem.

För visst kan det vara sorgligt ibland, särskilt när de döda är i hennes egna barns ålder. En gång förmådde hon inte möta mamman till en ung person som dött. Då bad hon en kollega ta över. Arbetskamraterna hjälper varandra och pratar om det som är svårt.

En stor fördel med jobbet är att det är på dagtid.

– Det är jätteskönt! Det är första gången i mitt liv jag jobbar dagtid. Man kommer hem, lagar middag, det blir normalt. Jag har alla helger fria och kan planera livet på ett annat sätt.

Hon har kunnat ta upp sin gamla hobby ridning igen, det har inte gått att få till under alla år med oregelbundna arbetstider.

Ekonomiskt är det i stort sett ingen skillnad. Ob-tillägget försvann, men grundlönen är högre.

Jobbet är fysiskt tungt. Att flytta tunga kroppar från en bår till en annan sliter, även om man hjälps åt. Christina hoppas att hon orkar fram till pensionen, för hon känner att hon är där hon vill vara resten av sitt yrkesliv.

– Jag älskar det här jobbet! Det är det roligaste jag gjort i mitt liv! säger Christina Gustavsson.