”Jag känner att jag är en människa”

Januari 2014. Tahera Yusuf och Harriet Widenheim skrattar och kramar om varandra hemma hos Harriet på trygghetsboendet Havsuttern i centrala Malmö.

– Ibland öppnar sig någonting som är en person som man aldrig skulle drömt om. Hon har kvalitéer som är helt enorma och ett sätt att möta svårigheter som är ungefär: det här är inte lätt men om jag försöker så här? Det är egentligen väldigt gammalsvenskt, när det var självklart att vi hjälpte varandra, säger Harriet Widenheim om Tahera.

Mars 2003. Tahera Yusuf och hennes mamma har kommit till en tågstation i vad de tror är England tillsammans med en människosmugglare. Han har tagit dem från Somalias huvudstad Mogadishu, först med buss och bil och sedan över Indiska oceanen i en båt så packad att det inte gick att ligga ner. Sju dagar tog båtfärden. Många dog och kastades över bord. Smugglaren har deras pass och pengar och ska bara gå och hämta en taxi så att de kan åka till Taheras farbror. Stanna här, säger han. De väntar lydigt. De har lärt sig att göra som män säger. Men han kommer inte tillbaka.

– Min pappa hade sålt huset för att jag och mamma skulle kunna åka. Det var farligt speciellt för kvinnor under kriget, mycket våldtäkter. Vi skulle till min farbror i England men smugglaren lurade oss. Vi satt och väntade hela dagen och hela natten. På morgonen när städarna såg att vi satt kvar ringde de polisen, berättar Tahera Yusuf.

Ibland tittar jag på min mamma och tänker på vilket liv hon har levt, alltid beroende av män. Det är hemskt.

Det visade sig att de inte var i England utan i ett land som de aldrig hade hört talas om – Sverige. Polisen förklarade att de hade två val: antingen åka tillbaka till Somalia eller söka asyl i Sverige. Tahera Yusuf var 32 år gammal och fattade ett beslut för första gången i sitt liv.

– Jag sa: ska jag bestämma? Jag hade aldrig bestämt något. I Somalia är det mannen som bestämmer, kvinnorna bara föder barn och lagar mat. Min mamma började gråta när hon förstod att vi inte var i England och sa att nu är det över för oss. Men jag sa att vi måste göra något. Så vi sökte asyl, säger Tahera.

De tillbringade ett år på flyktingförläggning i småländska Hultsfred. Det var en svår tid av väntan, och Tahera kunde inte motivera sig att studera svenska eftersom hon inte visste om de skulle få stanna.

– Min lärare sa till mig att Tahera, du kan så mycket, men du vill inte. Den dagen du har lärt dig svenska så vill jag få höra dig prata. Hon gav mig det här lexikonet, säger Tahera och plockar upp ett tummat ficklexikon som hon sedan dess alltid bär med sig i väskan. I vår planerar hon att åka och hälsa på sin gamla lärare.

När Tahera och hennes mamma hade fått uppehållstillstånd flyttade de till Malmö. Där började hon ivrigt att studera svenska och lära sig cykla. Så småningom utbildade hon sig till undersköterska. Det är ovanligt att kvinnor arbetar i Somalia, men innan kriget bröt ut 1991 var Tahera ibland volontär på ett barnhem och drömde om att bli sjuksköterska. Efter lång tids övertalande hade hennes pappa gått med på att hon fick flytta till sin farbror i England för att studera. Några månader innan hon skulle ha åkt kom kriget och förstörde planerna.

– Och när vi satt i båten och jag såg alla som mådde dåligt runt mig som jag inte fick hjälpa för att jag var kvinna, då lovade jag att om jag överlevde resan så skulle jag hjälpa andra, säger Tahera.

I dag är hon tacksam över att smugglaren lurade dem så att hon hamnade i Sverige. Om hon hade bott i England eller i USA, där hon också har manliga släktingar, så hade hon aldrig kunnat vara så självständig som hon har blivit i Sverige.

– Nu är jag här och varje steg tar jag själv. Det var en fantastisk känsla när jag tog mitt körkort. Jag är självständig och kan göra vad som helst. Jag känner att jag är en människa. Ibland tittar jag på min mamma och tänker på vilket liv hon har levt, alltid beroende av män. Det är hemskt.

Jag sa att jag bryr mig inte om någon man. Men pappa är jätteglad. Han trodde inte att jag skulle klara det ensam.

Tahera är en varm och framåt person som skrattar ofta och mycket. Hon verkar inte låta något stå i vägen för det hon vill göra. När hon skulle söka praktik genom Arbetsförmedlingen på ett konditori så nekades hon plats för att hon hade täckt huvudet med sjal. En vecka senare gick hon dit utan sjal och fick platsen. Första arbetsdagen, när det var för sent för chefen att backa, hade den åkt på igen.

– Han sa att dig har jag inte sett förut, men jag förklarade att jag var samma person. Jag gav inte upp, för den här sjalen är ingenting, det är viljan att jobba som räknas. Han bad om ursäkt efter några veckor för att han hade varit så mot mig. Man måste våga.

2012 fick Tahera sitt svenska medborgarskap, efter nio år i Sverige. Det första hon gjorde var att cykla till Malmö central där allting började. Där satt hon och grät av glädje.

– Vi får alla besvär och problem i livet. När jag får det cyklar jag till centralen och så säger jag Tahera, du har varit där och klarat så mycket, det här klarar du också. Centralen är som en kick för mig.

En annan kick är kollegerna och vårdtag­arna på Havsuttern. De har blivit som en andra familj. När Tahera hade fått sitt medborgarskap ställde hon till med fest och bjöd på somalisk mat.

– Jag har ingen familj som har blivit glad för att jag blev svensk medborgare, men jag har den här familjen. Det var jättefint, för mig var det en stor sak. Vi dansade och det var ett stort party, säger hon och skrattar.

Nu kunde hon också för första gången åka och hälsa på sin pappa och sina bröder, som numera bor i Kenya. Bröderna tyckte att hon blivit för självständig och sa att det kommer göra det svårt för henne att hitta en man.

– Jag sa att jag bryr mig inte om någon man. Men pappa är jätteglad. Han trodde inte att jag skulle klara det ensam. Han säger att jag hade fyra söner innan men nu har jag fem och jag är stolt över det. Mina bröder föreslog att jag skulle ta bort a ur mitt namn så att det blev Taher, säger Tahera.

Och skrattar så att hon kiknar.