Jag är timvikarien som ställer upp direkt när jag rings in. Jag är timvikarien som jobbar hela sommaren utan lediga dagar. Jag vet aldrig när jag kan vara ledig. Jag måste ta alla jobb jag kan få för jag vet aldrig hur nästa månad blir. Timvikarien som har sämst lön av alla. Jobbar sju dagar i veckan under juni, juli och augusti men det blir ändå inte heltid då många dagar bara blir 5-6 timmar.

Så kommer hösten och vintern. Jag vågar inte slå på värmen inomhus, köper billig mat och åker aldrig på semester. När det närmar sig två år på samma ställe så sparkas man då arbetsgivaren inte vill anställa sådana som inte är utbildade undersköterskor.

Jag frågar komvux om jag kan få utbildning men de har inte råd i den här kommunen där jag bor. Ska jag flytta till en annan kommun, kanske? Det går inte eftersom ingen vill hyra ut till en arbetslös. Ska jag söka jobb på ett bemanningsföretag? Bemanningsföretagen vill bara ha studerande eller deltidsarbetslösa.

Jag har hamnat i en cirkel som inte verkar ha någon lösning. Och som ingen verkar intresserad av att vilja hjälpa mig ur. Samhället kräver att alla ska arbeta och att alla ska arbeta mer. Men var finns samhället när man måste studera för att kunna behålla jobbet men inga studieplatser finns att gå på?

Nu fick jag ”sparken” där jag varit timvikarie i ett och ett halvt år och sitter hemma arbetslös. Arbetsgivaren vill inte anställa och därför åker man ut när tvåårsdagen börjar närma sig. Där jag jobbade har man tagit in andra vikarier nu. Och i mitt CV för en timvikarie står det att jag arbetat där i över ett och ett halvt år och då undrar alla som man söker jobb hos varför den arbetsgivaren inte ville anställa mig när jag varit där så länge. Hur ser det ut?

Det ”orangea kuvertet” säger att jag måste jobba mera. Men hur?

Suzanne Eklund,
vårdbiträde