När KA:s fotograf fotograferar Ellen i garaget vid Knutpunkten i Helsingborg är det svårt att förstå att det var här det hände. Allt är lugnt och Ellen är glad och skämtar.

Men för två år sedan var hon fortfarande rätt ny på sitt jobb och läget var annorlunda. Det var kväll och Ellen Gerdhem skulle köra linje 220 upp mot Höganäs.

– Jag skulle precis köra i väg när jag såg att det kom en ung kille pratande i telefon som skulle åka med. När man är rätt så ny vill man gärna hålla tiden. Han gick ombord och pratade fortfarande i sin telefon. Han började leta efter kortet och jag bad honom bara att skynda sig lite, vi var sena. Då flippar han ur fullständigt!

Killen smällde till kortläsaren så att den flög ur sitt fäste och frågade Ellen om hon var rasist. Sen kom glåporden om ”hora” och kärring”.

– Då bad jag honom gå ur bussen. Han blev ännu argare och slog näven i framrutan. Då började jag bli skraj, kände mig hotad. Jag tog upp telefonen och ringde 112.

Efter ytterligare tumult lämnade mannen bussen. Polisen och bussföretagets chef och kamratstödjare kom till plats­en. Trots att Ellens buss var full av passagerare var det ingen som ingrep. Efteråt var det dock flera som kom fram och frågade hur det gick.

– Men den första frågan var en passagerare som undrade när vi kunde åka vidare. När nästa buss skulle gå. Då tänkte jag ”snälla!”.

Polisen fick tag på mannen och han är nu misstänkt för en rad brott. Händelsen i bussen, som alltså bara var ett av många, rubriceras som ”förgrip­else mot tjänsteman”. I april ska Ellen möta honom igen i rätten. Hon säger att det känns okej inför rättegången, även om hon tycker att det är sanslöst att det då nästan har tagit över två år sedan överfallet skedde.

Hur mådde du tiden efter att det hände?

– Skit. Jag var skraj, för jag visste inte vad den här killen skulle ta sig till. Rädslan i börj­an handlade om just han skulle komma ombord igen. Men jag såg honom aldrig igen.

Hon berättar hon var tillbaka bakom ratten fort efteråt. Och i dag har hon hittat tillbaka till arbetsglädjen.

– Jag har haft jättestöd av min arbetsgivare och kamratstödjarna. Jag kan ringa när jag vill när som helst på dygnet om jag behöver prata eller mår dåligt. Och nu har jag själv blivit kamratstödjare.