I tjänstemannens berättelse går karriären som tåget, nya dörrar öppnas ständigt och plånboken växer. Men även fritiden ska hinnas med. Barnen ska hämtas, lämnas, skjutsas runt (ja, i bil) och ges stöd i skolarbetet. Och partners karriär går även den som på räls.

Problemet stavas tidsbrist. Regeringens lösning heter köpa tjänster med egen plånbok.

Miljardsänkningar av skatten på inkomster av arbete har gjorts, så att plånböckerna växer för de som jobbar. Mest för de som tjänar bäst. Regeringen har också använt skattemedel till att betala en del av den privatundervisning föräldrar kan köpa till sina barn, för städning de kan köpa till sina hem, eller för barnvakten som hämtar på dagis.
Men är det verkligen så tjänstemännens livspussel läggs?

På tisdagen släppte LO sin första jämställdhetsbarometer. Genom att addera ”makt” till frågan om ”tid” och ”pengar”, träder en helt annan bild av livspusslet fram. Insikten må inte vara ny, men läsningen är likväl deprimerande. På punkt efter annan är det arbetarkvinnorna som drar det kortaste strået.

Och här är ett livspussel som är svårt att lägga. Av undersköterskan som jobbar på idel tidsbegränsade kontrakt, och därmed aldrig får vara stark nog på arbetsplatsen att våga sätta hårt mot hårt mot arbetsgivaren. Som måste jobba kvällar och helger för att få lönen att gå ihop, men vars barn inte får barnomsorg dessa tider. Som saknar makten över takten på arbetet, och varje vecka jobbar en hel dag utan att hinna ta ens en kort rast. Som är uttröttad i kroppen varje vecka, och till slut inte orkar jobba heltid för att hon inte håller.

Och som samtidigt har det största ansvaret för att se till att projektet ”familjen” hålls flytande.

Att hjälpa henne lägga sitt livspussel är inte raketforskning. Framförallt handlar det om att ge henne ett fast jobb, som innebär både trygghet och makt. Men det handlar också om att bygga ut barn- och äldreomsorgen som vi finansierar gemensamt via skatter, så att hon kan arbeta istället för att vårda en anhörig. Om att anställa fler inom vården och omsorgen, så att hennes kropp håller. Om att ge henne rätten att jobba heltid, när vi har byggt ut systemen som gör att hon orkar och kan. Om facklig organisering för att förbättra hennes lön.

Svaret på undersköterskans livspussel är inte svårt. Och det fina i kråksången är att även tjänstemannens livspussel faktiskt skulle förenklas, om undersköterskans fick sätta ramarna. Även tjänstemän vinner på fler trygga jobb på heltid, och på en gemensam omsorg av hög kvalitet och en vård som håller.

Att regeringen inte svarar upp handlar nog istället om att det inte går ihop med det samhälle som den vill bygga.

Men vi som samhälle kräver att vården och omsorgen ska finnas. Då är det också vårt ansvar och i vårt intresse att ge kvinnorna som jobbar i den rätten att orka och vilja arbetslivet ut.

Det är det samhället vi måste skapa.

Nu är det undersköterskans livspussel som ska diktera villkoren.