Hon tog extrajobb för att klara sig

Som ensam försörjare och med låg lön har Catarina Danso fått vända på varje krona.

– Är det något jag saknat så är det pengar, men vi har ändå haft ett rikt liv fast det inte har kostat så mycket, säger hon.

Det har gått lite mer än tio år sedan undersköterskan Catarina Danso skilde sig från sina båda pojkars pappa. Hon blev ensam om ansvaret att försörja dem. Ensam med räkningar och uppfostran.

– Jag hade precis sagt upp mig från min fasta heltidstjänst på ett kommunalt boende och hade ett vikariat på en vårdcentral.  Det är klart att jag fick ont i magen. Jag undrade hur jag skulle få ihop allt, säger Catarina.
 
Sönerna var 10 och 12 år gamla. Hon visste att hon gärna ville jobba på vårdcentral i stället för i omsorgen och att vägen in gick via vikariat. När hon var gift var det inte ett problem, men som skild var det svårt att klara alla utgifter med ett vikariat på sextio procent.

– I början fick jag ta ett extrajobb på Biltema för att få det att gå ihop. Sedan fick jag en heltidstjänst till slut. Jag fick underhåll och bostadsbidrag. Men vi fick ändå dra in på mycket. Det blev inga märkeskläder, inga semesterresor och jag gick inte till tandläkaren. Jag fick tänka på vad jag lagade för mat och gjorde storkok som jag frös in.

När äldste sonen gick ut gymnasiet fick hon inget underhåll för honom längre. De blev tvungna att flytta från sitt hyresradhus i Åstorp till en hyrestrea i Helsingborg. En stor förändring som i slutändan blev bra.

– Jag kämpade länge för att ha kvar radhuset. Men med facit i hand skulle vi ha flyttat tidigare. Det går att ha ett bra boende i lägenhet också. Och även om jag sa att jag kämpade för barnens skull så vet jag inte om de skulle ha brytt sig. Det var nog mest jag som inte var redo.

Nu har den äldste sonen flyttat hemifrån och den yngsta har fått bättre kontakt med pappan och bor hos honom ibland.

– Det blir en sådan skillnad. Nu kan jag unna mig något ibland, det kunde jag aldrig när båda bodde hemma.

Hon är noga med att påpeka att även om de fått leva sparsamt så har de haft mycket kul tillsammans.

– Jag frågade barnen för en tid sedan om de upplevt oss som fattiga. Vad menar du?, sa de.

Till stor del tror hon att det beror på att de gick med i Makalösa föräldrar. En förening för ensamstående föräldrar som stöttar varandra.

– Vi har träffat många vänner där. Alla är i samma sits som oss. Tillsammans med dem har vi gjort saker som inte kostat så mycket pengar. Utflykter, läger, knytkalas och så.

Hon ångrar inte de val som hon gjort och tror att den jobbiga tiden, som var när barnen var yngre, gjort henne starkare och fått henne att våga saker. Hon har blivit ordförande för Sveriges makalösa föräldrar och hittat på egna projekt.

Att hon är nöjd med sitt eget liv betyder inte att hon tycker att samhället fungerar bra. Hon kan för sitt liv inte förstå varför lönerna för undersköterskor inom vård och omsorg är så låga.

– Den lönen jag har i dag hade min man för tio år sedan! Löneutvecklingen som undersköterska är ett skämt, säger hon.

Hon skulle önska att det gjordes fler insatser från samhället för att höja statusen på kommunalarkvinnornas arbeten.

– Vi arbetar med vård och omsorg av människor. Hur kan vi tjäna mindre än dem som arbetar på fabrik?