Förslaget om huvudentreprenörsansvar är en del av den uppgörelse som nu har förhandlats fram mellan EU–parlamentet, ministerrådet och kommissionen.

I första hand gäller det för byggbranschen, men det kan utvidgas till andra branscher i de medlemsländer där så anses nödvändigt. I Sverige skulle det till exempel kunna gälla bärplockare och inom transportsektorn där det finns många exempel på social dumping till följd av att utländska arbetare inte får de löner de har rätt till.

– Vi är mycket nöjda. Detta är ett steg framåt även om det inte löser alla problem, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.

Minst lika nöjd är Byggnads ordförande Johan Lindholm. Byggnads har nyligen sagt upp sitt avtal med Sveriges Byggindustrier (BI) därför att parterna inte har kunnat enas om ett huvudentreprenörsansvar.

– Nu har vi stöd av EU–parlamentet, ministerrådet och kommissionen. Den svenska modellen bygger på att vi ska reglera detta i kollektivavtal. BI måste ta sitt ansvar och tillsammans med oss hitta en lösning på hur det ska gå till, säger Johan Lindholm.

Detta är nu inte längre en fråga enbart för Byggnads och BI. Det troliga är att den uppgörelse de kommer fram till blir ett ”märke” som påverkar kommande lagstiftning och kollektivavtal i andra branscher, exempelvis för Kommunal.

Det EU–förslag som nu ska godkännas av EU–parlamentet och ministerrådet säger att huvudentreprenörsansvar ska införas i ett led inom byggbranschen i alla EU–länder. Men efter krav från den brittiska regeringen slipper EU–länderna detta krav om de kan hitta andra regler som förhindrar social dumping inom byggbranschen.

Europafacket, där svenska LO ingår, fick gehör för sitt krav om att de länder som vill får införa kedjeansvar, det vill säga att huvudentreprenören blir ansvarigt för alla underentreprenörer i alla led.

Det blir också möjligt att införa huvudentreprenörsansvar inom andra branscher än byggbranschen.

Huvudentreprenörsansvar finns redan i någon form i 12 EU–länder samt i Norge. Överenskommelsen i EU liknar den konstruktion som finns i Tyskland.

I uppgörelsen finns också nya regler för hur medlemsstaterna ska definiera utstationering av arbetstagare, det vill säga utländsk arbetskraft som tillfälligt arbetar i ett annat EU–land.

Det handlar om vad som ska räknas som tillfälligt arbete, vad som räknas som utländska företag och vad som räknas som anställda respektive egna företagare eller uthyrda via bemanningsföretag.

En stor stridsfråga har varit vilka möjligheter medlemsstaterna ska ha för att kontrollera de utländska företagen. Europafacket fick gehör för att det ska vara upp till varje medlemsland att själv bestämma vilka kontrollåtgärder som behövs, så länge som inte utländska företag diskrimineras på grund av detta.

– Vi är nästan säkra på att det blir så, men ytterst är det EU–domstolen som i framtiden bestämmer hur överenskommelsen ska tolkas. Så helt säkra är vi inte, säger Byggnads chefsjurist Mattias Landgren som har följt förhandlingarna också på uppdrag av LO.

Han tycker det är en stor framgång att medlemsstaterna dessutom har rätt att kräva att utländska företag har en representant i värdlandet med rätt att förhandla och sluta avtal med fackliga organisationer.

Enligt svensk lag räcker det med att företaget har en kontaktperson i landet utan förhandlingsmandat.

De förändringar som nu föreslås ingår i ett EU–direktiv om hur EU:s utstationeringsdirektiv ska tillämpas. Det direktivet reglerar i sin tur de villkor som ska gälla för utländsk arbetskraft som tillfälligt utför arbete i ett annat EU–land. Direktivet har kritiserats kraftigt av de fackliga organisationerna sedan EU–domstolen slog fast att det enbart tillåter krav om minimilöner och minimivillkor för arbetstid och ledighet enligt avtal och lag.

Denna EU–dom ligger i sin tur som grund för den svenska utstationeringslagen, Lex Laval, som säger att svenska fack bara tillåts ta till stridsåtgärder mot berörda utländska företag för att kräva minimivillkoren för löner, arbetstid och ledighet enligt svenska kollektivavtal. Försäkringar och annat i avtalen får de inte ta strid för.

Torbjörn Johansson tycker att det är bra om EU nu kan enas om hur utstationeringsdirektivet ska tillämpas, med bland om huvudentreprenörsansvar och företagsrepresentant i landet med förhandlingsmandat.

– När EU–domstolen kom med sin Lavaldom 2007 rubbades maktbalansen på arbetsmarknaden på ett olyckligt sätt. Då blev det fritt fram att missbruka och utnyttja utländsk arbetskraft. Vi har sedan dess drivit på för att alla ska behandlas lika på svensk arbetsmarknad, säger han.

Men Torbjörn Johansson tycker inte att detta räcker. LO vill att utstationeringsdirektivet förändras så att det tydligt framgår att värdlandets kollektivavtal och lagar på arbetsmarknaden ska gälla fullt ut för alla.

Dessutom kräver LO ett socialt protokoll i EU:s fördrag som ska garantera att fackliga och sociala rättigheter för löntagarna går före kapitalets rätt att fritt röra sig över nationsgränserna inom EU.

Torbjörn Johansson säger att svenska fack i dag har rätt att kräva att svenska löntagare behandlas lika på svensk arbetsmarknad. Och att facken får kräva att kräva löntagare som kommer hit från länder utanför EU också behandlas lika i jämförelse med svenska löntagare.

– Samma sak gäller för dem som kommer hit från EU och arbetar här under längre tid eller som är inhyrda från ett bemanningsföretag. Men vi har inte rätt att kräva likabehandling av tillfällig arbetskraft från andra EU–länder. De får utnyttjas och diskrimineras. Så kan vi inte ha det. Det liknar en bananrepublik, säger han.

Beslutsgången

Förhandlingsuppgörelsen om EU:s tillämpningsdirektiv (som gäller utstationeringsdirektivet) ska godkännas av EU–parlamentet, troligen i mitten av april. Därefter ska det godkännas av EU:s ministerråd. Medlemsstaterna får sedan två år på sig att genomföra direktivet.