Agneta Berge: Bygg kropparnas skyddsvallar

För att rusta oss inför nästa lågkonjunktur, vill Reinfeldt därför ”bygga skyddsvallar”. Vi ska ”spara i ladorna” och stärka statens balansräkning.

Så låter en statsminister som har glömt människorna han är vald att leda. Som har glömt kropparna som skapar vår ekonomi och som är vårt samhälle.

Arbetslinjen som skulle bli så bra, blev en fattigdomslinje. Fler än 400 000 personer är arbetslösa och arbetslösheten är högre idag än när Reinfeldt blev vald. För ytterligare tusentals kroppar är osäkerheten om de har jobb nästa dag, det enda säkra. Och bland de arbetslösa och sjuka har fattigdomen exploderat de senaste tio åren.

Genom PISA-undersökningen fick vi en förhandstitt på en framtida arbetsmarknad som slår dagens i ojämlikhet. Den visar nämligen att den lägsta kunskapsnivån i svenska skolan faller, och att likvärdigheten sjunker.

Och så har vi vården, som blöder. De sjuka som möts av långa köer av andra sjuka. Som avkrävs ett dödsdatum för att få sin sjukpenning. De äldre som knappt hinner få en klapp på armen. Och människor som sliter sönder sina kroppar för att ge oss den vård och omsorg vi behöver.

Att bygga skyddsvallar nu är helt rätt tänkt. Men Reinfeldt har inte förstått att det är våra kroppars skyddsvallar det handlar om.

David Stuckler. Foto: Linn Ejdersand

I veckan besökte folkhälsoforskaren David Stuckler Sverige. Tillsammans med Sanjay Basu, doktor i medicin, har han skrivit boken ”Åtstramning till döds – om en ekonomisk doktrins misslyckande”.

Medan många ser enbart ekonomin i finanskrisens kölvatten, har Stuckler och Basu studerat hur åtstramningspolitiken har påverkat människors hälsa. Och deras dom är hård.

I flera länder har självmorden ökat. Antalet nya hiv-fall har stigit så snabbt i Grekland att författarna talar om en epidemi. De rika har blivit rikare och de sjuka har blivit sjukare i USA.

Stuckler och Basu visar att länder som har skurit i skyddsnät och välfärd, har låtit sina människor falla längre. Att de som har glömt att den avgörande faktorn för alla samhällens välstånd är dess människor, har klarat sig sämre. Om inte människorna kommer på fötter, hur ska då ekonomin göra det?

Författarna menar att det är klokt att investera i människors hälsa i goda tider, och att det är absolut nödvändigt i svåra tider.

Sverige beskrivs ofta som ett land som gör just detta, även av Stuckler och Basu i sin bok. Men när jag träffar Stuckler under hans besök i Stockholm är han allvarsam. Han säger att han har förstått att Sverige skär i sina investeringar i människor sedan en tid. Att vi skalar ner våra universella lösningar och privatiserar vår vård, skola och omsorg allt mer. Och att inställningen till finanspolitik egentligen inte skiljer sig åt mellan nuvarande högerregering och Socialdemokraterna.

Han säger att Sverige är kallt.

Jag vet att han menar vädret. Men han kunde lika gärna ha pratat om den politik där ordning och reda i ekonomin är allt annat överordnat. Den politik som inte finns för kroppen som bär en cancer, och behöver få sina dagar räknade innan den kan få stöd. För kroppen vars vardag är oron för hur länge nästa korta anställning dröjer. För undersköterskans kropp, som i bristen på kollegor, i detta nu går sönder.

Det är dags att bygga skyddsvallar.