Gapet mellan lägstalöner växer

– Lägstalönerna för outbildade höjdes inte 2013. Arbetsgivaren motiverade det med att man vill ha in personal som är utbildad. De vill ha en större differens mellan utbildade och outbildade, säger exempelvis Margareta Andersson, Kommunals ordförande i Vingåker.

Vi har undersökt de lokala lägstalönerna för 2013 på samma sätt som vi gjorde för två år sen. Undersökningen visar bland annat att gapet mellan utbildade och outbildade växer i samtliga de fyra fall som fanns med på listorna för 2011 och i årets undersökning, som gäller 2013. I småländska Värnamo har gapet mellan vårdbiträdenas och undersköterskornas lägstalöner ökat med 770 kronor på två år.

Samma utveckling har skett i det centrala avtalet med Sveriges Kommuner och Landsting. I det senaste avtalet är till exempel höjningen av den lägre lägstalönen 80 procent av höjningen på lägstalönen för utbildade. Men Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund, säger att det inte finns någon facklig strategi bakom detta:

– I den senaste avtalsrörelsen var det mer som ett resultat av våra förhandlingar. Hur vi fortsättningsvis prioriterar relationen mellan de båda lägstlönerna blir en fråga för de avtalsdelegerade att ta ställning till 2016, säger Lenita Granlund.

Ända sen 2003 har det centrala avtalet innehållit två olika lägstalöner. En för dem utan utbildning och/eller erfarenhet samt en högre lägstalön för dem som har utbildning och arbetar i yrken där arbetsgivaren kräver detta. För att komma ifråga för den högre lägstalönen krävs också minst ett års erfarenhet.

Sen detta kom har skillnaden mellan de båda lägstalönerna ökat stadigt. När nuvarande avtal löper ut har skillnaden fördubblats sen 2004.

Enligt Kommunals egen statistik var det 2012 endast 0,2 procent av medlemmarna som gick på den allra lägsta lägstalönen.
– Även om det är få så är det ändå viktigt att höja golvet, säger Lenita Granlund.

Ett visst motstånd mot lokala lägstalöner kan skönjas i vår undersökning, det är en något lägre andel av sektionerna som redovisar att man har lokala lägstalöner i år, jämfört med för två år sen.

Vid lönerevisionen 2011 svarade 52 procent av de fackliga företrädarna runt om i landet att de hade lokala lägstalöner som var högre än det centrala avtalet. 2013 är motsvarande siffra 47 procent.

Var tionde av dem som svarat på enkäten säger att lägstalönerna inte höjdes lokalt 2013.

– Jag tror att det har ett ekonomiskt samband, att det är kommuner med dålig ekonomi som inte höjer lägstalönerna. Samtidigt är det positivt att de faktiskt höjs i 70 procent av kommunerna. Det är ett gott betyg åt våra fackliga företrädare, säger Lenita Granlund.

Ingela Gardner Sundström, som är ordförande i förhandlingsdelegationen för Sveriges Kommuner och Landsting, tycker att det i princip är fel att inte höja lägstalönerna lokalt, om man nu bestämt sig för högre lägstalöner.

– Jag antar att om man som arbetsgivare har bestämt sig för att ha högre lägstalöner, så är det för att man vill påverka rekryteringen. Det borde ju inte betyda att man då ska ligga still ett år. Om man som arbetsgivare har tagit en sådan aktiv ställning, så borde man också följa den, säger Ingela Gardner Sundström.

Även arbetsgivare som höjer lägstalönerna kan skapa en viss press på lönerna genom att höja dem mindre än övriga löner. Så har fallet varit i Solna, nordväst om Stockholm, berättar Riitta Salokangas Davidsson, Kommunals lokala fackliga ordförande.

– Detta har varit en taktik i flera år från arbetsgivaren. De vill egentligen inte att lägstalönerna ska ligga över det centrala avtalets nivåer.

Enligt Kommunals nya lönemodell, där större inslag av befattningslöner ska komma, kommer det att vara fortsatt fokus på lägstalönerna, enligt Lenita Granlund.

– Allt syftar till att vi ska få högre löner totalt sett. Lägstalönerna är prioriterade hur än strukturerna kommer att se ut.