Lena kunde inte låta bli att dricka

Lena är bestämd och hennes gester förstärker hennes tydlighet. Hon är 45 år, gift och har fyra barn.  Har slitit ut armar och axlar i jobbet. Till slut gick det inte längre. Hon sa upp sig. Sorgen är så stor att den fortfarande känns när hon pratar om den. Vinet blev ett sätt att döva all smärta.

I somras fick hon nog. Hon var på tjejträff och hade bestämt sig för att köra. Men när alla andra drack så kunde hon inte stå emot. Hon ställde bilen och maken fick hämta henne. Nästa dag var ångesten svårare än någonsin. Det fick henne att ringa Kajsamottagningen i Örebro. Hon fick komma genast.

– De är så lyhörda, har inga fördomar och det är inga pekpinnar. Det finns alltid möjligheter, det är inte svart eller vitt.

Lena har haft stort stöd av samtalen med kurator Catharina Eriksson på Kajsamottagningen. De första månaderna sågs de varje vecka.

Nu har hon varit nykter i ett halvår och går på antabus.

– Hjärnan har ett övertag efter all alkohol. Jag vill inte att frestelsen ska ta över, jag vill inte sluta med antabus än.

För Lena är det viktigt att komma till mottagningen, bli peppad och känna att det finns en möjlighet till ett annat liv.

– Man får ta ett steg i taget och jag måste göra det i min egen takt, säger Lena som utstrålar kraft.

Jag trodde inte att jag skulle överleva. Men man måste stå ut.

Hon vet att allt började med Tysklandsresorna för sju år sedan. Sedan fanns det flera flak öl i garaget. Och vin. Med stort umgänge fanns det ofta skäl att ses och något att fira. Drickandet smög sig på henne.

– Jag tog ett glas när jag kom hem vid halvsju, sedan ett till när mitt yngsta barn gått och lagt sig. Framför tv:n eller datorn blev det några till.

Sedan kunde Lena förvånat upptäcka att vinboxen var tom, trots att hon köpt den i förrgår. På en kväll kunde hon alltså ha druckit motsvarande två flaskor.

– Har du en flaska öppnar du inte den bara för ett glas, men har du en box kan du ta ett litet glas till utan att någon ser det, säger Lena och gör en gest för att visa hur litet glaset kan vara.

Lena tror att hon mådde dåligt psykiskt fortare än andra som dricker eftersom hon tidigare drabbats av en utmattningsdepression. Vinet var ett sätt att döva.

– Man mår bättre för stunden, men det eskalerar när man inte dricker.

De första månaderna kom hon till Kajsamottagningen tre gånger i veckan för att ta antabus, ofta också akupunktur för avslappning.

– I början mådde jag så dåligt. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Men man måste stå ut.

Nu mår hon bättre och har dragit ner på de antidepressiva tabletterna.

Det har varit ett arbete att skapa ett nyktert liv. Den första tiden blev det många koppar grönt te på kvällarna och mineralvatten.

– Det handlar om att lura hjärnan. Det var ett bra sätt. men man måste vara schyst mot sig själv, jag har läst jättemycket och bakar mycket.

När hon drack växte högarna där hemma och det blev omöjligt att hitta saker. Nu har hon ägnat tid åt att röja.

– Jag har rensat ut det som inte var jag, det har hjälpt mig.

Man kan leva och ha roligt utan alkohol, det är många som inte tror det.

Samtalen med kuratorn har blivit färre sedan Lena började i mottagningens stödgrupp mot återfall.

– Vi behöver inte förställa oss inför varandra. Det är mycket skuldkänslor, men de andra har också gjort mer eller mindre dumma grejer. Man kan känna igen sig. Det ger stor tröst.

Lena tycker inte att det är svårt att vara nykter jämfört med hur svårt livet var innan hon bestämde sig.

– Jag mådde så dåligt, jag visste inte hur jag skulle komma ur det, om jag skulle orka. På något sätt vill man sluta men ändå inte. Och så sa man äh, så farligt är det inte ena dagen och nästa dag var det visst så farligt.
 
Livet som nykter är annorlunda. Några stora fester har de inte ställt till med sedan i somras.  Maken har också dragit ner på drickandet, för Lenas skull.

– Man kan leva och ha roligt utan alkohol, det är många som inte tror det.

Lena som egentligen heter något annat vill inte ha sitt rätta namn i tidningen med hänsyn till sina barn.