Repliker som ”Stäng igen BRRÖÖÖ-FITTAN!!!” (brödfittan = munnen) skreks på bred bonnsydsmåländska och dessutom var det alltid slagsmål om platserna. Det fanns inte platser så det räckte till alla och de som inte var bra på att slåss eller hävda sig på annat sätt blev utan. Det hade väl gått att leva med om inte busschauffören hade krävt att alla skulle sitta ner. Han vägrade starta bussen innan alla satt.

Så om det var fullt på alla säten fick man fråga sig fram. ”Får jag sitta här?” bönföll man och hade man tur klämde de man frågat ihop sig så att man satt tre på ett säte. Men för det mesta blev svaret nej och då var det bara att dra sig bakåt i bussen. Man valde ut några man vågade fråga och höll på så under det man närmade sig de stora tuffa killarna längst bak. Och under det att busschauffören blängde ilsket. Ibland var det nån stackare som inte fick sitta någonstans. Då röt chauffören: ”VARFÖR SÄTTER DU DIG INTE???” Då var det bara att med våld försöka pressa sig ner på ett säte där de som redan satt gjorde allt för att putta ut den olycklige. Som alltid råkade vara en tjej.

Det behöver väl inte sägas att det här var ren underhållning för alla som lyckats få en plats på ett säte. Varje dag innan buss­en anlände gällde det att se ut som om man inte mådde dåligt inför jakten på sittplatserna. En gång blev trängseln och slagsmålet så våldsamt att en tjej klämdes och blödde så att blodet sprutade över ett stort område.

En gång på väg genom den småländska urskogen fick busschauffören nog och kastade ut en av killarna. Det var vinter och mörkt och en bra bit hemifrån. Jag önskar att han hade kastat ut fler. Jag önskar att han själv hade blivit utkastad.

Det var sånt man blev utsatt för på 70-talet. Det hörde till begreppet allmän skolplikt. Någon slags bakvänd fostran i solidaritet och hänsynstagande kanske.

Man berättade det inte hemma eller för sina lärare. Man ringde inte politikerna och bad om en extra buss. Så pass fattade man att det inte hade varit något lönt. Jag funderar på vad som hänt om man kontaktat någon tidning. Men vem av oss hade vågat? Avslöja hur rädd man var. Och förnedrad.

Ja

Mänskliga behov.

Nej

Kortsiktiga besparingar.