Guldram på tillvaron

Fotograf Johanna Svensson sliter med vinklar och blixtar i det trånga köket i Aina Lundholms lägenhet ovanför Heden i centrala Göteborg. Annika Nyman, undersköterska i hemtjänsten, poserar lite motvilligt. Jag tackar och tar emot, för det innebär att jag får prata lite extra med Aina, 94 år, inne i vardagsrummet. Jag tror aldrig att jag har mött en vitalare pensionär, en person så full av liv.
Med glittrande ögon berättar hon om freden 1945.

– Jag arbetade som kontorist vid ett av Kungstornen i Stockholm. Så fylldes luften av de där vita papprena som man har sett på alla bilder. Det var så härligt. Vi kände att vi hörde ihop allesammans, att vi var tillsammans.

Nu är det inte för att tala andra världskriget-minnen som jag har satt mig på tåget till Göteborg. Här har man sedan tre år, i stadsdelen Centrum, anordnat en alldeles speciell kulturfestival för de gamla. För dem som är tillräckligt pigga erbjuds aktiviteter på stan. Seniormodemässa, visning av Världskulturmuseet eller ett samtal om Guldheden förr och nu, för att bara välja något ur det digra programmet. Till boendena kommer skådespelare och trubadurer och det anordnas mataftnar med tapas, italienskt och persiskt. Sammanlagt handlar det om runt 350 programpunkter.

Men det som kanske framför allt gör den här festivalen speciell är att den också innehåller en uppsökande del. Ett 70-tal äldre får kultur rakt hem i vardagsrummet.

Eller köket, i Ainas fall.

Undersköterskan Annika Nyman har en gedigen konstutbildning i botten. Hon har gått Göteborgs konstskola och har del i en ateljé vid Röda sten där hon arbetar med oljemåleri. Aina beskriver hur det kan se ut när Annika kommer hem till henne under en vanlig hemtjänsthalvtimme:

– Hon kanske bäddar sängen och så hinner hon kasta ett öga på det jag målat sen sist. Så diskuterar vi snabbt. Det kanske ska vara en skugga här eller en linje där.

För målar, det gör Aina nästan jämt. När vi sitter och samtalar i vardagsrummet hinner jag räkna till åtminstone 17 målningar på väggarna, samtliga med signaturen Aina Lundholm i hörnet. Oftast sitter hon i köket framför trästaffliet. Hon berättar att hon tre gånger har bett om att få ett aggregat till sin rullstol så att hon kan röra sig ute själv utan att ha nån som skjuter på. Varje gång har hon fått nej. Däremot har hon fått en stol med hjul som gör att hon kan titta på sina tavlor både nära och med lite distans.

Det var faktiskt Ainas konst som gjorde att jag fick den idén. Jag tänkte att hon måste få visa sina saker.

Två timmar i veckan har hon ledsagning och då är det allt som oftast Annika som kommer. Då går de gärna till det stora konstmuseet uppe vid Götaplatsen.

– Karl Isakson tycker jag mycket om. Och Inge Schiöler är ju underbar.

I somras när Aina och Annika var nere vid Heden pågick fotbollsturneringen Gothia cup. De stod och tittade, pratade med några av ungdomarna och det hela resulterade i en färggrann liten tavla som  nu pryder köksväggen.

För Annika har det inneburit ett lyft att få jobba hos en brukare som är så konstintresserad.

– Det är underbart, för det gör att vi får en annan sorts kontakt. Vi har mycket att prata om, det blir ju så när man har ett gemensamt intresse. Det är inte bara att jag kommer och hjälper dig, säger hon till Aina.

I samband med kulturfestivalen var Annika eldsjälen och arrangören bakom en utställning med de äldres verk. Där visas inte bara måleri, utan också kolteckningar, hantverk och keramik.

– Det var faktiskt Ainas konst som gjorde att jag fick den idén. Jag tänkte att hon måste få visa sina saker. Och att det borde finnas andra som också har saker hemma. Det gjorde det verkligen.

Hemma i tvårummaren på Engelbrektsgatan har Annika hjälpt Aina att ställa staffliet i det lilla burspråket i köket. Det är en märklig målning som tar sin form där. Aina berättar:

– Jag har en granne som är väldigt intresserad av astronomi. Han berättade att det bara händer en gång vart hundrade år att man kan se fem planeter samtidigt. Han tog med mig ut, det var sent en augustikväll 2004. Och vi såg dem alla!

Aina gjorde en liten skiss, hon jobbar ofta så, och nu förvandlas sakta skissen till målning framför våra ögon. Men hon är självkritisk där hon sitter i sin stol och kämpar med planeten Mars konturer.

– Det där var inte bra.

Det blir ett samtal mellan Aina och Annika om färger, nyanser, toner.

– Hur har du tänkt? frågar Annika.

– Det ska vara starka färger. En stark tavla.

– Mörka färger?

– Ja. Men var ska jag börja, tycker du?

– Jag skulle börja där, i hörnet.

Även om Annika verkligen uppskattar att tala om konst och att ge stöd och tankar kring Ainas målande, medger hon att det inte är helt lätt att se på.

– Det kliar lite i fingrarna! Om hon frågar mig vad jag tycker svarar jag, men det är faktiskt Ainas målning.

– Hon berömmer mig alltid. Hon är så uppmuntrande. Jag kunde inte ha fått en bättre människa hit, säger Aina och tittar på Annika, som svarar:

– Men du är ju bra! Du är värd all uppmuntran!

Nog är Aina pigg, men efter nån timmes målning lägger hon plötsligt undan färgtuberna.

– Nej, nu får det vara bra.

Men hon blinkar till lite med de pigga ögonen när hon säger:

– I kväll tar jag nog fram penseln igen.