Anna avslöjar äldrevården

Det är svårt att hålla jämna steg med Anna Bäsén i korridorerna på Södersjukhuset.  Hon går fort och pratar energiskt – och tycker att det är roligt att besöka sin gamla arbetsplats.

– Det kanske låter lite perverst men jag tycker att det är mysigt här. Jag älskade att jobba här, jag älskade SöS, det var jätteroligt. Ingen dag var den andra lik, det var adrenalinpåslag när det hände saker och man fick prata med folk och det är det rolig-aste jag vet, säger hon, och konstaterar att jobba på en nyhetsredaktion och ett akutsjukhus har många likheter.

Anna Bäsén har jobbat som medicinreporter i 13 år, först på tidningen Dagens medicin och sedan Expressen, där hon också skriver om hälsa och skönhetsindustrin. Journalistkarriären inledde hon på lokaltidningar i Dalarna, men det börj-ade egentligen långt tidigare. Hon föddes 1971 i bruksorten Grycksbo i Dalarna och det första jobbet var som städerska på fabriken. Efter att ha hoppat av gymnasiet började hon som städerska på Borlänge sjukhus.

 Men jag upptäckte att det var väldigt mycket roligare att prata med patienterna som låg i sängarna än att städa under sängarna, att det var väldigt kul att hjälpa dem och ta hand om dem. Så då tänkte jag att jag provar att söka för att få bli sjukvårdsbiträde, säger Anna Bäsén.

Hon började som sjukvårdsbiträde inom det som hette långvården på den tiden och utbildade sig så småningom till undersköterska. Eftersom det var svårt att få heltidsanställning i Dalarna flyttade hon 1990 till Stockholm och började arbeta på Södersjukhuset. Där blev hon kvar i sex år, större delen av tiden på ortopedavdelningen.

– Sen bestämde sig SöS för att göra sig av med massa undersköterskor. Man ville höja kompetensen, sa man. Jag hamnade i en jobbpool och det var ju inte så kul och jag tyckte att det var så dålig stil av arbetsgivaren. De fick ju ändra sig efter något år också, för det visade sig att det inte fungerade utan undersköterskor.

Men då hade Anna Bäsén redan hunnit börja på journalisthögskolan. Hon har tidigare sagt att hon valde mellan att bli journalist eller läkare för att ”ingen lyssnar på en undersköterska”.

Det var så mycket som jag tyckte var galet. Jag kände att det här måste människor som är utanför vården få veta.

– Jag tror att om SöS inte hade gjort sig av med undersköterskorna då så hade jag säkert varit kvar här i dag. Men sen är det så att som undersköterska och vårdbiträde är du längst ner i vårdhierarkin. Jag jobbade med jätteerfarna undersköterskor som kunde se saker som läkarna inte såg, men det var ju ingen som lyssnade på dem.

Och så var det mycket som gjorde Anna Bäsén arg. Under studietiden jobbade hon extra inom äldreomsorgen, och redan då kunde hemtjänstpersonalen ha scheman som sa att de skulle vara på tre platser samtidigt.

– Det var så mycket som jag tyckte var galet. Jag kände att det här måste människor som är utanför vården få veta. Jag tänkte att om människor fick veta hur det var skulle de reagera och det skulle bli en förändring.

Anna Bäsén kastar huvudet bakåt och skrattar högt.

– Det var kanske lite naivt! Jag brinner fortfarande för att få berätta hur det är, särskilt för dem som inte har så starka röster, som patienter och undersköterskor. Men jag har väl insett att det är sällan som man kan förändra något konkret med en artikel, även om det förstås händer. Oftast handlar det mer om att putta en debatt i en viss riktning.

På Expressen skriver Anna Bäsén ofta om problem inom sjukvården och äldreomsorgen – platsbrist, gamla som får trist mat, ren vanvård, vinstintressen som går före kvalitet och om hur det måste bli enklare för vårdpersonal att anmäla fel i vården. Hon tycker att såväl rödgröna som blåa regeringar har misslyckats kapitalt med vården och äldreomsorgen.

– Jag tror att man framför allt behöver skapa en långsiktig politik. Man har kunnat enas om pensionerna och jag tycker nog att man borde kunna enas om sjukvårds- och äldreomsorgsfrågor också. Det här är alldeles för viktigt för att det ska kunna vara någon fyraårspolitik, säger hon.

Vi fick inte ens köpa in kaffebröd, de kunde inte ens få en bulle till kaffet.

Sommaren 2003 gick Anna Bäsén tillbaka till sitt jobb som undersköterska inom äldreomsorgen. Det resulterade i boken Vem ska ta hand om mamma? Där berättar hon om hur hon på ett äldreboende upptäckte ren vanvård – gamla som var undernärda för att man inte hade tid att mata dem, som hade liggsår och låstes in om nätterna och fick dö ensamma. Bemanningen var så låg att det inte ens fanns tid att borsta de gamlas tänder.

– Mycket av det jag såg den här sommaren visste jag att jag skulle hitta, eftersom jag hade jobbat inom äldreomsorgen förut. Men jag blev faktiskt förvånad över hur ekonomistiskt brutalt det var. Man sparade på allt. Vi fick inte ens köpa in kaffebröd, de kunde inte ens få en bulle till kaffet, säger Anna Bäsén upprört.

Kollegerna hade klagat hos chefen men inget hade hänt – och de hade inte vågat anmäla. Anna Bäsén förstår rädslan för att slå larm – många har osäkra anställningar och riskerar att bli av med jobbet.

– Jag tycker att en del av rädslan är onödig och en del är befogad. Men det gör mig väldigt, väldigt ledsen att mina kolleger är så rädda.

Anna Bäsén Lex Sarah-anmälde boendet. Chefen kastade anmälan i papperskorgen och hennes namn ströks från telefonlistan över timvikarier. Så visst finns det en befogad rädsla – samtidigt tror hon att det skulle bli svårare att göra sig av med personal som anmäler om flera gick ihop.

– Tänk om de varit tio som anmält. Då hade det varit svårare att sparka allihopa. Jag skulle önska att undersköterskor och vårdbiträden kände mer stolthet över sina jobb, för det är skitviktiga jobb och svåra jobb. Känner man mer stolthet tror jag att man lättare sätter stopp. Och om man agerar tillsammans blir man också starkare.

Annas anmälan ledde till att myndigheterna kritiserade äldreboendet och krävde förändringar, bland annat att man var tvungen att ha mer personal nattetid.

Men Anna Bäsén tycker också att Lex Sarah borde förändras – eftersom chefen ofta kan vara en del av problemet fungerar det inte att det är till chefen man ska anmäla. Hon tycker också att det borde vara självklart med meddelarskydd inom privat verksamhet och att chefer som struntar i anmälningar borde kunna bli personligt ansvariga och straffade. Och så tycker hon att Kommunal borde ge kurser i juridik för undersköterskor och vårdbiträden.

– En endagskurs som går igenom dina rättigheter, dina skyldigheter, det här har du rätt till när du kontaktar medier, allt det här kan du berätta utan att bryta sekretessen. För det är ofta det man skräms med från arbetsgivarhåll, men du kan berätta jättemycket utan att bryta sekretessen för en enskild patient.

I Expressen är Anna Bäséns perspektiv oftast i första hand patienternas och brukarnas – men hon lyfter mer än många andra journalister i stora medier konsekvent fram också personalens arbetsvillkor.

– Det är för att jag är undersköterska. Jag identifierar mig fortfarande som undersköterska. Så det är klart att jag har det perspektivet, men samtidigt är det så att det hänger ihop. För om inte undersköterskor och vårdbiträden får rimliga möjligheter att utföra ett bra arbete så kan de heller inte göra det, och då blir inte vården bra.