Det regnar och en man stirrar livstrött ut i mörkret medan en naken ung flicka vacklar fram i högklackade skor. Alla pusselbitarna finns där redan i första scenen. Ändå är det först i slutscenen som betraktaren får veta vad som hänt. Vägen dit bär genom affärsuppgörelser, självmord och övergrepp. Det är obehagligt. Det beror lika mycket på hårda scener som på Claire Denis berättarteknik. Som i de flesta av sina filmer bygger hon inte en rak berättelse utan målar med känslor. Det blir en drömlik blandning av realism och overklighet som går rakt in.

Mycket sägs mellan raderna. Som publik trevar vi lika mycket efter att förstå som huvudpersonen Marco Silvestri (Vincent Lindon). Han kommer hem från många års frånvaro efter sin svågers självmord för att hjälpa sin syster Raphäel (Chiara Mastrianni) och systerdotter Justine (Lola Créton) på fötter. Steg för steg visar det sig att familjespillran är mycket trasigare än han trott.

Svinen stannar kvar i tanken länge och det är svårt att vara oberörd. Den stora frågan är vilka som är svinen i det här dramat? Är det männen som behandlar kvinnor som skit eller är det kvinnorna som låter passivt låter dem hållas utan att ingripa. Kan man överhuvudtaget säga att någon annan är ett svin om man inte rakryggat ställer sig upp och säger stopp?