När julen var över och nöjesparken tyst och nedsläckt gick jag fortfarande hostandes och insåg att vi bär med oss tyngden av våra arbeten långt efter att vi stämplat ut. Under min andra säsong fick en tjugoårig arbetskamrat 190 gradig frityrolja över sig när hon satt och rengjorde en golvbrunn. Ansiktet vanställt, tredje gradens brännskada över axlar och skuldror. Samma fritös hade bara ett par år tidigare varit inblandad i en liknande olycka. Vi gick tysta och tänkte att det kunde varit våra ansikten, våra kroppar.

När jag nu läser Arbetsmiljöverkets olycksstatistik minns jag varje arbetsplats och rädsla, varje neddragning och tillbud som aldrig blev anmält. Mellan 2009 och 2012 har antalet olyckor som lett till sjukfrånvaro ökat med 16 procent. De senaste åren har det i genomsnitt dött en person varje vecka i en arbetsplatsolycka. Alla människor som stämplade in men blev klämda i valsar, dränkta i tjära, hämtade av tysta ambulanser och aldrig fick stämpla ut igen.

Bakom siffrorna i statistiken fortsätter vi att ta våra smärtstillande för att kunna gå till jobbet, medan regeringen sitter i sina ergonomiska stolar och lägger ner Arbetslivsinstitutet. Medan de justerar sina höj- och sänkbara skrivbord och drar in 160 miljoner till Arbetsmiljöverket, får ännu en familj telefonsamtalet om att deras älskade dött på jobbet. Medan regeringen låter försämringarna i vår arbetsmiljö finansiera skattesänkningarna så är de vi som får betala; med flytande nålar bakom skulderbladen, med tabletterna innan arbetspassen, med sjukskrivningar och dödsfall.

Som tack för att ha slitit ut oss blir vi nekade sjukersättning och blir utförsäkrade.  

Det får vara slut på att täcka upp underbemanning med ökat tempo, slut på att använda vår arbetsmiljö, våra onda leder, som valuta i skattesänkningspolitik och vinstjakt. För det är våra kroppar det gäller och de skriker att de inte orkar mer. Det är hög tid att låta det skriket höras. För chefer och konsulter och ända upp till regeringens ergonomiska stolar.