Det kryper i mig när Anna Odell gör entré. Och det beror inte bara på hennes historia som provokativ konstnär (hon spelade psykotisk och tvångsomhändertogs). Mötet mellan de gamla klasskamraterna 20 år efter högstadiet är så bra skildrat att man helt går in i historien och drar in luft vid varje nervigt ögonblick.

När filmen övergår i en slags spelad dokumentär är det lite svårt att förstå vem som är vem, men fortsatt fascinerande. Varje mobbad och mobbare och alla andra som såg på – gå och se!