Gunilla Strandberg, professor vid Umeå universitet.Gunilla Strandberg.
Foto: Umeå universitet

Vad är samvetsstress?
  – Det är den stress som dåligt samvete ger. För undersköterskorna kan det vara att slitas från vårdtagarna till andra uppgifter. Dokumentation tar alltmer tid. Man sitter där vid datorn och tänker att jag borde vara med Anna, hon har sådan ångest. Många vårdtagare är multisjuka, de flesta har demens. De behöver mycket vård, du måste göra prioriteringar. Men prioriterar jag rätt? Sedan är det oförenliga krav, riktlinjer säger att hygien är viktigt, men andra riktlinjer säger att hemlik miljö är viktig. Och Anna som är dement gillar att vara i köket. Ska hon få vara det? Nja, helst ska hon ha förkläde och handskar. Och det är hon rädd för. Oförenliga krav kan ge dåligt samvete.

Hur känner man av stressen?
  – Folk har dåligt samvete, man känner sig otillräcklig. Samvetet kan göra att du inte kan koppla bort jobbet, att du har svårt att sova och att du ältar. Vi har använt mätmetoder och sett att om man skattar hög grad av samvetsstress, då skattar man också högt på utbrändhet.

Vad kan man kräva av chefen?
  – Det är otroligt viktigt att börja prata om det. Samvete betyder i grunden sam-veta. När någonting inte känns bra, så ska man sätta sig och berätta. Vi försöker sitta ner i grupper och sam-veta kring de svåra situationerna. Vi kanske springer åt olika håll. Om vi springer åt samma håll så kanske det inte sliter lika mycket. Där kan ju chefen ha stor betydelse med att prioritera och ge stöd.

Vad kan man göra själv?
  – Dåligt samvete är en bra drivkraft. Att hantera dåligt samvete är att våga sätta ner fötterna och vara den som tar handen från munnen. Använd det som inte känns bra, vi slutar alltid våra träffar med att vi analyserar problemet och vad är möjligt att göra. När vi bestämt det, provar vi och ser om det blir bättre.