Högt pris för att bli en fri kvinna

Författaren och journalisten Samar Yazbek är i Sverige för att tala om en av hennes romaner som precis översatts till svenska. Hon lever numera i Paris med sin tonårsdotter, när hon inte reser runt för att tala om Syrien och sitt författarskap eller har tagit sig in i Syrien för att bidra i arbetet för den kvinnoorganisation som hon varit med och grundat.
  Vi träffas i en hotellsalong i Stockholm tillsammans med hennes tolk. Det är en miljö långt ifrån krigets och revolutionens och katastrofens Syrien. Ändå kommer det så nära när hon talar.

Samar Yazbek är årsbarn med den kupp där Hafez al-Assad tog makten i Syrien, det vill säga nuvarande president Bashar al-Assads pappa. Familjen har styrt landet sedan kuppen år 1970.
  Samar Yazbeks familj har en hög position och bra relationer med den styrande eliten i landet. Men Samar tog tidigt en ­­annan väg än sin familj.
  Hon har agerat och utmanat på alla plan, både personligt och i yrkeslivet. Det handlar om de privilegier hennes familj har, kvinnors situation och rättigheter, samhällets syn på sexualitet och slutligen hela ­regimen i och med hennes öppna motstånd mot styret.
  Hon flyttade hemifrån när hon var 16 år. Gifte sig som 20-åring, men skilde sig ­efter fyra år och flyttade då till huvudstaden Damaskus med sin tvååriga dotter.
  – Jag kan inte säga att det har varit lätt och det är väldigt smärtsamt och svårt att tala om de här sakerna. Från den dagen jag lämnade mitt hem och min familj och i stället drogs mot självständigheten, att vara en fri kvinna, har det förstås kostat på. Men för mig handlar det om moral och etik.
  Hon säger att priset varit högt. Hon har aldrig gått över ”till andra sidan” som hon säger.
  – Men man får inte glömma att jag är en kvinna från Syrien, från ett arabiskt samhälle… Det betyder att jag har hotats och förföljts och utsatts för lögner, och det pågår fortfarande. Det handlar inte bara om mitt motstånd mot regimen, utan har varit privat och personligt om mig som kvinna,  mamma och tjej. Jag försöker stå för det jag tror på men jag har också svackor och kan bli svag.
  Kvinnors rättigheter och möjligheter, frihet och jämlikhet har varit ledord i hennes arbete oavsett om det rört sig om romaner, dokumentärer, tv, film, blogginlägg eller en feministisk webbtidning.

När folkets demonstrationer startade runt om i Syrien våren 2011 tog Samar Yazbek flera avgörande steg. Hon demonstrerade och utmanade regimen i det hon skrev och publicerade. Hon reste runt i landet för att dokumentera och skriva ned människors berättelser från protesterna. Texter som finns samlade i hennes prisbelönade bok med den engelska titeln ”A Woman in the Crossfire. Diaries of the Syrian Revolution”.
  Boken skildrar revolutionens fyra första månader och är starkt berörande läsning.
  Den 7 maj 2011 – för två och ett halvt år sedan – beskriver Samar Yazbek en utveckling för Syrien som hon fasar för och som i dag har förvandlats till en sanning:
  ”Det finns inte längre någon osäkerhet – regimen har bestämt sig för att döda sitt eget folk utan några försök att lyssna på vad det har att säga.
  Militärens och förtryckets möjligheter är tydliga, och kanske blir det värsta tänkbara scenariot allt tydligare, ett scenario jag är rädd att landet kommer att hamna i: ett sekteristiskt krig där människor dödas slumpmässigt. Detta skulle betyda att ­Syrien drunknar i sitt eget blod.”

Några sidor tidigare beskriver hon ett bråk med sin tonårsdotter. Hennes dotter gråter och vill inte att hon ska gå ut och ­demonstrera, hon vill inte att hon ska utsätta sig för den faran. Hon säger att mamman överger henne, att det inte är värt att offra livet för kampen och att Samar är den enda hon har i hela världen.
  Medan de bråkar står tv:n på. Den sänder det brittiska bröllopet mellan prins William och Kate. Ett bröllop som sänds
över hela världen, också i syrisk tv. 
  Det är en surrealistisk bild av verklig­heten. Medan världen fortsätter som vanligt pågår dödandet och terrorn i Syrien.
  Den som sett bilderna efter gasattacken i Damaskus förorter glömmer dem aldrig. Tyvärr är det ingen enskild händelse. Barn och vuxna kvinnor och män dör hela tiden, varje dag.
  ”I dag sätter jag mig ner för att skriva om ännu en massaker.”
  Så skriver Samar Yazbek den 7 maj 2011. Då hade revolutionen pågått i knappt två månader. Tyvärr hade hon kunnat skriva det så gott som varje dag sedan dess. Sedan demonstrationerna började
i mars 2011 har över 100 000 människor dödats i kriget, majoriteten av dem är ­civila. Över 6 miljoner människor är på flykt.
  Att omvärlden inte reagerar kallar Samar­ Yazbek för ett moraliskt förfall:
  – De ser problemen i Syrien utifrån sina egna intressen, ekonomiska och politiska. Jag ser det som att västvärden och Ryssland har enats om att låta Bashar al-Assad stanna kvar för att det gynnar deras egna intressen. Det finns inget som tyder på att de ser en annan framtid för Syrien.

Hon talar gärna om hur kriget – eller revo­lutionen som hon kallar det – förvandlat henne. Det var revolutionären i henne som deltog i demonstrationerna, medan det var författaren i henne som flydde till Paris i juli 2011 av rädsla för sitt och dotterns liv.
  Den glädje och frihet som hon kunde känna under den första tiden av demonstrationer är borta. I dag handlar hennes egen yttrandefrihet främst om att ha möjlighet att hjälpa vanliga människor att skapa­ sig frihet. Det kan hon bara göra ­genom att vara med dem i kampen mot regimen, och det är också därför som hon med jämna mellanrum smugglas in i hem­landet.
  Tillsammans med andra som jobbar på fältet i Syrien har hon grundat en organisation som kallas Syriska kvinnor för ­utveckling.
  – På grund av arbetet med organisationen försöker jag smugglas in i landet trots att det är väldigt farligt – både för mig och för ­aktivisterna som hjälper mig. Men det är ett måste, den vardagliga kontakten är viktig.
 
Organisationen försöker stödja det civila samhället genom att bygga provisoriska skolor och bostäder eftersom många kvinnor, barn och familjer har flytt från sina städer och byar.
  – Många män är dödade eller ute i strid och många kvinnor har huvudansvaret för familjen. Vi försöker stötta dem genom olika projekt. Bland annat ekonomiskt så att de överlever vardagen. Det handlar om rent vatten, värme, mat och andra livsmedel.
  I början av revolutionen befann sig många kvinnor ute på gatorna för att delta i demonstrationerna. Men i takt med att våldet och kriget eskalerat är kvinnorna inte längre lika synliga även om mycket arbete utförs i det tysta.
  Samar Yazbek berättar om våldtäkter mot kvinnor som ett välplanerat vapen för att försöka hetsa olika grupper i landet mot varandra. Våldet kommer inte bara från regimen utan också från jihadgrupper som fått allt större spelrum i takt med att kriget fortgår.
  – Man kan tycka att regimen och jihadgrupperna kämpar mot varandra, men gemensamt är att de båda är emot oss kvinnor, där kan de enas. Så man kan säga att det blivit dubbelt hårt med ett dubbelt våld.

Just frågor om våld, sexuellt våld och ­patriarkal makt är teman för Samar Yazbeks ­roman ”En mörk strimma av ljus” som precis översatts till svenska. Den har två kvinnor i huvudrollerna. Tjänsteflickan Ayla och husets härskarinna Haman. Romanen gavs ut på originalspråk för fem år sedan, det vill säga långt innan kriget startade. Men läst i dag med vetskap om vad som sker i Syrien är det lätt att läsa den som en ­allegori över det syriska samhället. Som en roman som förebådade vad som komma skulle.

Ur ”A Woman in the Crossfire.
Diaries of the Syrian Revolution”:

Plötsligt tog de mig ut ur cellen och öppnade en annan. Ljud av skrik och tortyr ljöd någonstans, både nära och långt borta. Jag skälvde. Jag hade aldrig hört sådan smärta, den kom som från djupt nere i jorden och grävde sig in i mitt hjärta. Ljuden upphörde inte förrän vi lämnade korridoren. Nästa cell öppnades och därinne var en ung man vars ryggrad såg ut som en anatomisk skiss. Han verkade medvetslös. Hans rygg var kluven, som om en karta hade karvats i den med kniv.
  Och så fortsatte det med cell efter cell. […]
  Bara sådär, unga män på inte ens 30, ­reducerade till kalla köttbitar i trånga, fuktiga celler. Ansiktslösa huvuden, kroppar med nya drag. När de drog åt bindeln över mina ögon frågade jag en av de två männen: ”Är det här män från demonstrationerna?” En av dem svarade vresigt: ”De är förrädare från demonstrationerna”.

© Samar Yazbek, 2012, Dar al adab, Beirut, Lebanon.
Översättning: KA