Det börjar som en diffus berättelse från en märklig lägenhet där det bor en ensam kvinna. Hon beskriver lägenheten och andra kvinnor, kvinnor som liknar henne – men de är nog samma person. Bit för bit berättar kvinnan om sitt liv, relationer med gifta män, en mamma som tagit sitt liv, sin ensamhet och svårigheter i att umgås.
Marie Lundquist är poet och även i denna roman är det ett vackert, lågmält och poetiskt språk som bär fram en berättelse om berättelser.
Det diffusa greppet är oftast en styrka: att inte riktigt veta vad som verkligen händer eller vem huvudpersonen egentligen är. Boken avslutas med en lång epilog som innehåller filosofiska resonemang kring skrivande. Berättelsen om kvinnan försvinner så plötsligt in i dessa och jag undrar ”vad hände?”. Jag tycker om boken och blir inte klok på den.
