Kunderna – det bästa och sämsta med jobbet

Klirr, krasch, BAM. Öron-en får inte vila i många sekunder vid rampen på Sandladans återvinningscentral i Falkenberg. Under ett plåttak format som en lada står miljöarbetaren Rebecka Jönsson och håller uppsikt över de sexton containrarna, avsedda för allt från wellpapp och glas till elektronik och klädda möbler. De kanske ska få bullerdämpning för att slippa oljudet – som i dag dessutom är förstärkt av att regnet dånar mot taket.
   – Men jag är väldigt glad över att få jobba under tak när det regnar så här, säger hon.

Regnet, och att det är tisdag, gör att det inte är särskilt många som vill slänga skräp i dag. Mellan sju och nio kom tre bilar. Nu är klockan halv elva och ett fåtal bilar står parkerade under taket.
   – Stundtals kan det bli väldigt lite att göra. I det här vädret är det inte mycket kunder. Men vi har alltid en del extraarbete att göra.

Inger Gunnarsson och Bertil Gunnarsson får guidning i hur de ska slänga. ”Det är jättebra här, fin ordning och bra service”, tycker de.

Vid rampen står oftast två åt gången för att förhindra att kunder slänger i fel container, bistå om någon har frågor eller fiska upp sådant som trots allt har hamnat fel.
   – Den här kan jag förstå att de slängde! utropar Rebecka glatt och håller upp en stor, röd ljusstake som någon har kastat i fel container.   

Trots att det ibland är uppenbart att det inte är okunskap, utan snarare lättja som gör att ett föremål har hamnat fel, så blir Rebecka sällan upprörd. Hon har vant sig.
   – I början blev man väl irriterad men det är bara till att gilla läget och se glad ut, annars skulle man alltid vara upprörd. Däremot när man säger till någon att de kastar fel och de fortsätter ändå, då blir man rätt arg. Det händer dagligen. Men vi är inga poliser.

Rebecka Jönsson har arbetat på Sandladan i ungefär fyra år. Innan dess jobbade hon bland annat som sanerare och grisskötare. Kärleken tog henne till Falkenberg, och när hon fick barn kändes det viktigt med ett stabilt jobb med hyfsat normala arbetstider. Hon gillar att få vara ute och röra på sig och kontakten med kunderna. Men det som är bäst med jobbet är också det sämsta. Det är inte alla besökare som gillar att få hjälp med hur de ska slänga.
   – Vissa kunder kan vara väldigt otrevliga. Jävla idiot, praktikant, alla möjliga ord får man höra ibland. Det är ju de sakerna man kommer ihåg, men det är kanske bara två procent av alla kunder som kommer.

Hon försöker ta hoten och förolämpningarna med ro och säger att det rinner av henne ganska fort. När en man en gång hotade med att slänga en tv i huvudet på henne, svarade hon:
   – Gör det då, sa jag. Jag var så less då, och väldigt få gör ju allvar av sina hot.

Regnet gör uppehåll en stund och Rebecka går ner till den stora högen med trävirke. Det som har hamnat fel där lastar hon in i en skottkärra och kör upp till rampen. Dagarna handlar mycket om att gå runt mellan stationerna och hålla efter. Trots att kollegerna inte har bestämt vem som ska vara var och när så flyter det på förvånansvärt bra.
 
Rebecka och kollegerna skojar och skrattar mycket tillsammans. Personalen på Sandladan är i alla åldrar och det är jämnt fördelat mellan män och kvinnor. Det tror Rebecka kan bidra till att de har så roligt på jobbet.
   – Det blir en helt annan stämning, Och så är ju Sandladan en ganska ny central, det gör det lättjobbat och då blir det mycket positivare och gladare.