En dörr for opp i stugan
och in en båtsman kom
Ropade åt frugan:
”Ro hit min flaska rom!”

Men makan hon var trägen
Lade inte på förband
”Nog hittar du väl vägen
till hyllan på din egen hand?”

Stora munnar tage han
Minst ett tjog i varje svälj
Det är inget för den svage man
att vara ledig varje helg

Så fick båtsman nå’t i känningen
då den unga natten hägrade
Ville blygsamt lyfta klänningen
Men hustrun hans, hon vägrade

Nederlaget svida
Han grymtade och svor
”Jämt ska man få lida”
Han tog på sig sina skor

Styrde kosan mot lokalen
där gubbar satt och söp
Men först; vandring genom dalen
i lerigt slask och stöp

Väl där mötte han en frände
som var slaktare för Höör
Ett lätt obehag han kände
när det berättades hur grisen dör

Själv var han ju skutans man
i alla vädrets lekar
Ingen kunde sjön som han!
Och alla sorts knopar och stekar

Plötsligt ilskna slaktar’n till
Utan riktig saklig grund
”Nu kniper du käft, din imbecill
så går vi o gör opp en stund”

Så gick båda ut en sväng
Men vår båtsman var naiv
Trodde saken gällde handgemäng
tills slaktaren drog kniv

Ett stick, två stick, tre i hans buk
Blusen blev alldeles våt
Blicken plötsligt varm och mjuk
och ögonen fylldes av gråt

Där låg han i natten med öppet sår
och sakteliga blödde ihjäl
Hade funnits på jorde i fyrtio år
Men nu tog han sorgset farväl