Greta Garbo betraktas ofta som en olycklig kvinna. I Einhorns roman skildras resan från fattig uppväxt i Stockholm till ett liv som stjärna i Amerika, troligtvis ett olyckligt sådant.

Greta är queer ända från barnsben då hon gillade att klä sig som pojk. Romanen beskriver fint Gretas sprudlande kärlek till Mimi Pollack, som hon möter på Dramatens elevskola. Liksom kärleken till systern Alva och slutligen den destruktiva kärleken till elaka regissören Mauritz Stiller.
Man kan undra varför Einhorn skrivit en roman och inte en faktabiografi om Greta Garbo. Själv föredrar jag romanens form eftersom den bättre förmedlar känslor, men visst begränsas svängrummet när fakta och fiktion ska blandas och det går inte att krydda berättelsen när den kanske skulle behöva det.

Ibland är Einhorn väl övertydlig i sin gestaltning av Garbo som den sällsamma fågel som hon visserligen säkert var. Och in i Garbos mörka vrår får vi inte följa med, antingen av hänsyn till personer eller för att författaren inte kan veta allt. Då hade hon hellre kunnat låta bli diffusa antydningar.