Lukas Moodyssons nya film om tre tjejer i en post-punk-tid i början på 80-talet är på inget sätt fulländad. Men den förtjänar att hyllas ändå. För den spritter så av livsglädje, kraft och humanism att det inte går att värja sig.

De två kompisarna Bobo och Klara bildar ett band av en slump. De kan inte spela men har mycket ilska att få ur sig och tar hjälp av den kristna gitarrspelande nörden Hedvig. De vuxna runt om vill kanske väl men missförstår ideligen. Coco Moodyssons seriealbum Aldrig god natt är grunden till manuset.

Precis som i Moodyssons tidiga filmer Fucking Åmål och Tillsammans är det den så trovärdigt skildrade vänskapen och kärleken mellan människorna som bär upp berättelsen. Och han visar oss på nytt ett svunnet Sverige, med telefonkiosker och fritidsgårdar, i en tid då moderat fortfarande var ett skällsord.

För den som var med då det begav sig väcker filmens soundtrack med musik av bland andra Ebba Grön och KSMB ljuva minnen till liv.
Men till skillnad från i Tillsammans är inte nostalgitrippen det viktiga, berättelsen är lika relevant 2013 som då den utspelar sig, 1982. Porträtten av de tre tjejerna går rakt in i hjärtat, man vill inte att det ska ta slut. Och så tar filmen slut så plötsligt och mitt i handlingen. Men jag lämnar visningen förvissad om att de här tre tonårstjejerna kommer att växa upp till självständiga och älskvärda människor. De är helt enkelt bäst.