Strid om löner och jobb i Europafacket

Den spanske socialisten och EU-parlamentarikern Alejandro Cercas menar att Sverige och övriga länder i Norden måste ge upp försvaret av sina modeller för arbetsmarknad och välfärd.
   – Ni har levt i paradiset. Men det är slut med det nu. Krisen i Europa tvingar också er att tänka om. Inget land klarar sin modell i framtiden. Vi måste alla tillsammans försöka skapa en ny gemensam modell inom EU, förklarar han.

Ett par kilometer från EU-parlamentet i Bryssel har Europafacket sitt hus. Där hörs ungefär samma budskap från kollegor i krisländerna till facken i de nordiska länderna. En del av dem tycker till och med att de nordiska facken är osolidariska, som mer värnar sina modeller än stöder dem som nu lider under den ekonomiska krisen inom EU.

Det gäller bland annat i frågan om EU-regler för minimilöner. Flera förbund, med tyska LO i spetsen, vill att EU tvingar medlemsländerna att lagstifta om att minimilönen ska vara minst 50-60 procent av genomsnittslönen i varje bransch.
   Skälet till detta är att allt fler i Tyskland och andra länder har så låga löner att de lever under existensminimum trots att de arbetar heltid.

I Tyskland är det allt färre löntagare som omfattas av kollektivavtal. Arbetsgivarna väljer allt oftare att strunta i sådana överenskommelser med facket.
   I Polen, Grekland, Irland och andra länder är det också snarare regel än undantag att arbeta utan avtal.

Men de nordiska facken vill inte ha en EU-lag om minimilöner. Dels för att de vill att lönerna ska bestämmas i kollektivavtal, dels för att de fruktar att en EU-regel om minimilönens storlek skulle pressa lönerna i Norden, där minimilönerna ligger högre än 50-60 procent av genomsnittslönen.

Kompromissen i Europafacket är att kräva höjda minimilöner i avtal eller i lag, beroende på vilket alternativ som är möjligt i varje enskilt land. Detta utan att kräva en EU-lag om minimilöner eller hur stor minimilönen ska vara.
   Alla gillar inte den kompromissen. Vid en konferens som Europafacket höll i Dublin i juni klagade de polska facken över de nordiska fackens bristande solidaritet.
   – Ni säger till oss att lönerna ska bestämmas i kollektivavtal. Men vi har inga kollektivavtal, arbetsgivarna vill inte förhandla med oss. Vår regering står på arbetsgivarnas sida. Vår enda utväg är att ni ska hjälpa oss att se till att EU beslutar om att vi ska ha minimilöner som det går att leva på, sa Piotr Duda, ordförande i centralorganisationen NSZZ Solidarnosc.

Liknande berättelser finns från de allra flesta facken utanför Norden.
Många av dem lider av den kris som främst drabbat euroländerna inom EU.
EU-kommissionen har med stöd av den svenska regeringen och övriga regeringar i medlemsländerna tvingat fram lönesänkningar, upphävande av de kollektivavtal som finns och inskränkningar i fackens rätt att förhandla om nya avtal.

Europafacket har förgäves protesterat och har presenterat flera förslag på hur krisen ska bekämpas utan att det går ut över löntagarna och facken i krisländerna.

Generalsekretaren Bernadette Ségol har rest runt och träffat EU-ledare och regeringschefer för att framföra Europafackets krav. Hon har bland annat träffat franske presidenten François Hollande och EU:s ordförande i Rådet (som består av regeringscheferna), Herman van Rompuy.
   Den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt har dock meddelat att han inte anser sig ha tid att träffa henne.

Vid Europafackets Dublinkonferens diskuterades också tyska LO:s förslag till en investeringsplan inom EU. Planen går ut på att beskatta kapitalet och de rika med förmögenhet över 4,3 miljoner kronor. Skatten ska användas till investeringar i nya jobb, satsningar på en grön omställning, energiåtervinning, infrastruktur och utbildning med mera.
Flera av deltagarna vid konferensen tyckte att förslaget lät intressant. Men de svenska facken var emot.
   – Jag skulle göra mig till åtlöje i Sverige om detta blev Europafackets linje som jag skulle försvara. Vi kommer aldrig att få stöd för ett sådant förslag eller andra förslag om krisfonder i EU, som vi ska skicka pengar till från Sverige för att användas till investeringar i andra länder, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Europafacket har efter Dublinkonferensen diskuterat ett kompromissförslag till investeringsplan för EU. Det går ut på att varje land bidrar med en summa motsvar-ande två procent av landets BNP till en gemensam fond inom EU till stöd för investeringar i Grekland, Spanien, Portugal och andra krisländer.
   Svenska LO är emot även detta förslag.
   – Vår kompromiss är att varje land avsätter två procent av sin BNP för investeringar i sitt eget land. Det skulle vi kunna driva utan att framstå som clowner, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

Men svenska TCO är mer positiva till detta förslag.
   – Vi vill se ett EU som mer offensivt kan ta sig an arbetslöshet och då krävs investeringar, både nationellt och via EU, säger TCO:s ordförande Eva Nordmark.

Hon tycker inte att behovet av investeringar i EU står i motsättning till att det också behövs nationella investeringar.
   – Läget har blivit så illa i många av de drabbade länderna att de inte längre ensamma kan klara sig ur krisen, säger Eva Nordmark, som inte är rädd för att uppfattas som löjlig i den svenska debatten.
   Hon är bekymrad över att Europafacket är splittrat mellan Norden och en stor del av övriga Europa.
   – Vi har diskuterat detta inom den nordiska tjänstemannarörelsen och ska lyfta frågan i styrelsen för NFS, Nordens fackliga samorganisation, säger Eva Nordmark.

Dels handlar det om att utveckla samarbete med andra fack inom Europafacket för att i dialog försöka hitta lösningar på låsningar som beror på olika facklig styrka, dels  skilda arbetsmarknadsmodeller i de olika länderna.
   – Men vi vill också försöka bidra till att stärka kollektivavtalsmodellen i Europa, säger hon.

Eva Nordmark hoppas att även arbetsgivarna skulle vara intresserade av att delta i ett sådant samarbete.
   – Vi skulle till exempelvis kunna ha gemensamma projekt i Grekland som nu behöver allt vårt stöd, säger Eva Nordmark.
   I mitten av oktober samlas Europafackets styrelse för att försöka enas om ett förslag till investeringsplan för EU, och vilka krav som ska ställas inför EU-parlamentsvalet i maj nästa år.