”Vi är 25 förare som startar en säsong i Formel 1. Varje år dör två av oss.” Orden kommer från Niki Lauda, österrikisk racerstjärna på 1970-talet. Rush handlar om honom och hans värste konkurrent, britten James Hunt. Lauda (Daniel Brühl) och Hunt (Chris Hemsworth) är varandras totala motsatser och avskyr varandra. För att snuva den andre på VM-titeln tänjer båda allt mer på gränserna, tills insatserna är högsta tänkbara. Deras liv.

James Hunt var känd som en slarver och kvinnokarl – i Rush går det inte ens en minut innan han förfört en sjuksköterska som ska plåstra om hans sår. Samtidigt gör den buttre perfektionisten Niki Lauda sig till ovän med i stort sett alla han träffar. Först känns det övertydligt, men filmen växer i takt med att relationen mellan de två antagonisterna fördjupas och får nya dimensioner. Regissören Ron Howard kan sitt hantverk – det är spännande, välspelat och snyggt 70-talsmurrigt.

Något som inte fördjupas och får nya dimensioner är kvinnoporträtten. Kvinnorna i Rush har bara en uppgift – att tråna efter F1-cirkusens män och deras snabba bilar. Det är möjligt att racingvärlden för 40 år sedan var så här misogyn, men en filmskapare som vill skildra den 2013 bör välja ett annat angreppssätt än flåsande inzoomningar på höfter och rumpor.